Sociala medier – när vi alla är autister?

Jag skriver ofta om sociala medier, kanske inte särskilt anmärkningsvärt, i och med att jag är en av alla skumma ”experter” som mer än gärna anlitas för såväl strategiskt arbete som workshops och föreläsningar. Samtidigt skriver jag en del om neuropsykiatriska funktionshinder. Inte heller särskilt anmärkningsvärt, i och med att jag personligen är berörd, tack vare min ADHD och mina atypiska högfungerande autistiska drag.

Bägge områden, sociala medier och neuropsykiatrin är områden som jag brinner för. Det kanske är därför som jag ibland ser kopplingar och likheter mellan dessa två. Likheter som kanske inte uppfattas av eller ens existerar för neurotypiska (aka ”normala”) människor. — Men kanske likheter som är av stor relevans.

Att det kan finnas en sådan likhet, där autismområdet möter sociala medier, är något som slog mig nyligen. Låt mig utveckla.

För många människor som lever med autismspektrumstörningar är den sociala interaktionen ett mer eller mindre omfattande problem. Det är svårt att generalisera i och med att problemen uttrycker sig på väldigt olika sätt från berörd till berörd. Vissa personer med autism saknar helt inlevelseförmåga och förmågan att känna empati. Flertalet av oss har svårt att läsa (eller visa) sociala signaler på samma sätt som ”ni andra” tar för givet. Jag personligen har, vilket har utretts långt och djupt och brett, inga som helst svårigheter att visa empati gentemot eller hänsyn till mina medmänniskor, men istället för att uppleva empati på samma sätt som ni ”normala” gör, så är den hos mig inte en emotionell utan snarare en rationell konstruktion. Mycket förenklat uttryckt: emedan flertalet människor känner empati, så tänker jag empati. Jag sympatiserar med människor som är i en utsatt situation, i och med att jag på det rationella planet kan inse innebörden av utsattheten. Om man skulle vilja uttrycka det på ett negativt sätt, så skulle man kanske vilja använda epitetet ”känslokallt”.

I det praktiska livet är den känslomässiga distansen i flertalet sammanhang snarare av fördel. Den gör det möjligt att på ett sakligt plan analysera en given situation och direkt agera på den — utan att först behöva ”tagga ner” lite för att skapa sig en självdistans. Snabba rationella ageranden trots starkt påfrestande yttre omständigheter. Något som hjälpt mig mycket, både när jag hamnade i klassiska gränssituationer eller självvalt försatta mig i dessa, t.ex. när jag arbetade som ambulansförare på Autobahn.

Att autistiska anormaliteter påverkar den berörde i många sammanhang, beror till stor del på att den mellanmänskliga kommunikationen endast till en liten del består av ord (kommunikationens rationella innehåll) utan huvudsakligen av faktorer vid sidan om.

I t.ex. ”Inference of Attitude from Nonverbal Communication in Two Channels” 1)The Journal of Counselling Psychology Vol.31, 1967: pp 248-52 uppger Mehrabian och Ferris att det rationella innehållet (dvs orden) endast utgör sju procent av den mellanmänskliga kommunikationen, emedan kroppsspråk, ögonkontakt och gester står för 55 procent och röstkvaliten för 38 procent.

Mycket förenklat uttryckt, så fattar vi med autismspektrumstörningar endast sju procent av vad ni andra pratar om. 2)Det är en extrem förenkling i och med att även personer med väldiga problem inom spektrat fortfarande är fullt kapabla att uppfatta åtminstone en del av den icke-verbala kommunikationen. Exakt hur mycket och exakt på vilket sätt, t.ex. om det sker genom genuin känslomässig inlevelse eller rationella konstruktioner skiljer sig kraftigt från individ till individ och verkar därför vara helt omöjligt att kvantificera.

Nog med autism och över till sociala medier. Om vi bortser från användningen av video inom ett fåtal sociala medier (förhållandevist), så bygger mycket av kommunikationen inom den sociala webben på ren verbal kommunikation. Den icke-verbala, så dominerande, del av den ”vanliga” kommunikationen är svår och ofta omöjlig att överföra till dagens sociala medier. Många har påpekat den faktorn, både som ett problem — men även som en möjlighet.

Om vi till en början fokuserar på det förhärskande sättet, att se bristen på de icke-verbala aspekterna av den digitala kommunikationen (eller meta-kommunikationen, som det även kallas), som ett problem, så är det enkelt att hitta exempel. Missförstånd uppstår enkelt på den sociala webben, inte minst när man, som jag, gärna tillgriper satir och cynism. Missförstånd uppstår ännu enklare, när kommunikation från det ena mediet överförs till ett annat. Att riva saker ur sitt sammanhang fungerar sällan tillfredsställande (annat än för personen som har en agenda och ett elaksinnat syfte med att riva saker ur sammanhanget).

Ser man kommunikationen på nätet (oavsett om det är fråga om konversationsmedia eller traditionell webbpublicering) som en ren intellektuell informations- och kunskapsöverföring, så finns det däremot uppenbara fördelar i avsaknaden av störande metakommunikationen. Reducerar vi kommunikationen nämligen endast till de rationella faktorerna, så är det just det rationella innehållet som är av största betydelse. Ta den politiska sfären som ett exempel. Demokrati bygger både idéhistoriskt och i den politiska teoribildningen på att olika sakproblem och de olika lösningsförslagen för dessa problem diskuteras, mäts mot varandra. Den som i saken har de bästa argumenten övertygar, just på grund av sakargumenten. Medlemmarna av det demokratiska samhället inser, vilket förslag som rent sakligt är det bästa och röstar utefter den insikten.

En vacker tanke. I praktiken är det dock många andra faktorer som spelar in, när deltagaren i demokratin ska fatta sitt beslut: sociologiska faktorer, psykologiska faktorer, mellanmänskliga faktorer, olika preferenser och prioriteringar. Alla dessa element är självklara mänskliga aspekter och därför omöjliga att anse som hindrande faktorer av en fungerande demokrati, samtidigt som det är just dessa aspekter som möjliggör en urvattning av demokratin mot ren populism.

Kommunikationsfaktorerna i det ”verkliga” livet förstärker den utvecklingen. När en politisk idé presenteras och diskuteras, så sker det med hjälp av kommunikation (No shit, Sherlock?). I och med att kommunikationen endast till sju procent består av fakta (orden) och till de resterande 93 procent av andra faktorer, så är den idéhistoriska tanken av det demokratiska samtalet inte mycket mer än en chimär. Även om vi uteslutande diskuterar sakligt, utan påhopp, utan härskartekniker eller populistiska inslag, så är den sakliga diskussionen till högst sju procent saklig.

Här skulle kanske den sociala webben kunna användas för att verkligen skapa ett mer demokratiskt samhälle. Den negativa faktorn, bristen på kommunikativ tilläggsinformation, skulle kunna utvecklas till en mer fokuserad diskussion kring sakfrågor.

Problemet är dock att ”ni som är normala” kompenserar för det som ni upplever som brist — genom att huvudsakligen fylla ut de missande 93 procent av kommunikationen med något annat. Och tack vare att det inte finns kommunikativ meta-information att använda för att fylla tomrummet med, ersätts det huvudsakligen med egna värderingar och förutfattade meningar.

Mycket tillspetsat innebär det att när jag skriver något på t.ex. twitter, så förvanskas mitt budskap per automatik. Det som kommer fram till dig som mottagare är endast till sju procent det jag skrev — och till 93 procent dina förutfattade meningar om mig. Given den stora skillnaden hade jag egentligen lika gärna kunnat låta bli att skriva. Av de 140 tecken som jag kan skriva i en tweet, är det ju ändå du som ”skrivit” 130,2.

Och ni säger att det är VI som är de konstiga?

 

Facebook Comments

Referenser   [ + ]

1. The Journal of Counselling Psychology Vol.31, 1967: pp 248-52
2. Det är en extrem förenkling i och med att även personer med väldiga problem inom spektrat fortfarande är fullt kapabla att uppfatta åtminstone en del av den icke-verbala kommunikationen. Exakt hur mycket och exakt på vilket sätt, t.ex. om det sker genom genuin känslomässig inlevelse eller rationella konstruktioner skiljer sig kraftigt från individ till individ och verkar därför vara helt omöjligt att kvantificera.

21 tankar på “Sociala medier – när vi alla är autister?

  1. Mkt intressant inlägg med tankar som speglar ett (för mig) nytt perspektiv på sociala medier och kommunikation.

    En fråga som direkt uppstår för mig är om ett medvetandegörande av de 93% som ”vanliga” kompenserar med kan göra att de 7% som återstår ökar? Om man helt enkelt kan kompensera kompensationen med att ställa offentliga följdfrågor och be om förtydliganden tills budskapet är ”rätt” mottaget?

    • Anarkaj:
      En intressant fundering. Kanske mest intressant för att den ökar abstraktionen av den teoretiska modellen ännu mer.

      Efter lite eftertanke skulle jag säga att samtalet och diskussionen inte förändrar själva grundförhållandet, dvs 7% vs 93%. Dessa faktorer bestäms ju utifrån kommunikationsenheten, dvs det isolerade meddelandet.
      Vi skulle kunna dra det in i absurdum: du förstår endast sju procent av det jag skriver. Därför ställer du en fråga. Tyvärr förstår jag endast sju procent av din fråga. Jag besvarar din fråga men tyvärr förstår du endast sju procent av svaret.

      Jag skulle snarare säga att de 93 procent som består av de egna funderingar, erfarenheter etc. blir exaktare och stämmer allt mer överens med vår gemensamma syn. De skapas dock fortfarande som ”förutfattade” hos dig som mottagare. (I bemärkelsen ”förut fattade = tidigare bestämda”, inte med den negativa associationen som ordet innehar)

      Eller vad tror du?

      Intressant sedan att fundera om sju-procent-regeln medför att en ökning i förståelsen åtminstone i teorin går att beräkna. Hmm. Tål att tänka vidare på 🙂

  2. Mitt i prick 😉 , för att inte tala om att hur vi än konkretiserar,så skall alltid neurotyper ha sista ordet,veta bäst, speciellt i hur vi autister fungerar- ”För det har jag hört – läst -sett” Jag har svårt att förstå vad andra avser ibland, men frågar ofta ”Hur menar du då?” Jag vill ha kortfattad konkret info- då blir det 97% rätt av 100% istället.
    Neurotyper som arbetar i skola,omsorg ,vård mm med våra medröder/systrar har bestämt att ju mindre tillgång till datorer/internet ,desto mer kan de ”Socialisera” oss- vad de missar är att just på Internet ges vi tid tänka,förstå,och klara av ha ett högt och mkt välfungerande socialt liv, vad neurotyper glömmer, är att deras värderingar av vad som är ”Kul” Får står för dem-de missar att de inte är världshärskare med rätten ta beslut om hur vi skall socialisera,anse vara roligt ,uppskatta osv -vi har känslor,tänker,gillar saker vi med, vore bättre om de accepterar detta så kan vi gemensamt arbeta fram än bättre möjligheter i kommunikationen inom sociala medier 🙂

    • En mycket intressant fråga. Det spontana svaret: ja och nej, med en tendens till bara nej.
      Ska försöka utveckla när jag inte längre är på resande fot 😉

    • Efter en del funderande nu det mer utförliga svaret 😉

      Jag skulle vilja leka med tanken och teorierna ovan i några olika konstellationer. Jag tror att det som skulle kunna sägas är att vi med autistiska drag ser det som skrivs ur ett mer faktabaserat perspektiv. Det innebär dock inte nödvändigtvis att det skulle vara mer sakligt och definitivt inte att det skulle vara mer korrekt.

      Om vi låter det stå oprövat att vår kommunikation öga mot öga endast till sju procent består av den sakliga informationen, så är det 93 procent som fylls upp av annat. ”Det där andra” är i den fysiska världen både tidigare erfarenheter och iakttagelser just i den situationen som kommunikationen sker. Det blir tilläggsinformation, som ur ett rent sakligt perspektiv är onödig, men som ger innehållet det korrekta sammanhanget. Det sammanhanget uppfattar många av oss med autistiska drag inte (eller endast delvis). För att verkligen förstå kommunikationen är det inte endast sakinnehållet som är det viktiga – utan kanske framförallt situationen och sammanhanget.

      Om vi däremot tittar på speciella situationer, så tror jag att det faktiskt kan vara så att autismen kan hjälpa till att bättre förstå och skala av fakta i dessa — och på det viset verkligen tillägna sig just den avskalade faktainformation/kunskapen. Jag tänker här t.ex. på kommunikation vars huvudsakliga syfte är ren kunskapsöverföring (t.ex. klassiska hörsalslektioner) eller när t.ex. två autister möts. — Det är ändock inte för inte att många ”av oss” har en extrem hög kunskapsnivå inom många olika specialområden.

      Jag har inte tänkt färdigt än, men det här är hur långt jag kommit hittills 😉

  3. Du för fram en tanke som jag burit på länge.
    (Och som jag faktiskt också yttrat vid enstaka tillfällen.)

    Alltså att internet-kommunikation ”gör oss” alla rätt så autistiska.
    Detta gäller särskilt när vi, som i sociala medier, uttrycker oss på ett vardagligt sätt. Det är en glädjande tanke – för mig, i varje fall. Precis som det innebär att hörselskadade och döva får en arena där de är i stort sett jämställda med alla andra, så får många med personlighetsdrag som tillhör autismspektret en nackdel omvandlad till en fördel. Ty är man från början van vid att hålla sig till de här sju procenten, då kräver det ju ingen omställning eller ansträngning att anpassa sig till mediets begränsningar.

    Tal till en stor församling har säkert förekommit i mänsklighetens historia sedan den agrara revolutionen och uppkomsten av städer. Kanske ännu längre än så.

    När skrivkonsten utvecklades så var eller blev skribenterna snabbt medvetna om att de skrivna tecknen bara förmedlar budskapet genom en smal springa, genom ungefär de där sju procenten som du talar om – minus avståndet i tid, och kanske plats, från skribent till läsare.

    Och den här medvetenheten finns kvar när böcker börjar tryckas, och den förvaltas i de vetenskapliga publikationerna än idag, och av den tryckta tidningspressen.

    Men i och med att vi alla fått tillgång till skriftlig masskommunikation genom datornätverk, så har en ”ny” skriftkultur uppstått som är mycket mera kontextberoende, mycket mera beroende av att skribent och läsare känner till varandras förutsättningar.

    Detta är en väldigt ny situation. Jag tror att den inte kan ha funnits mera än i högst 20 år, och ännu för 15 år sedan dominerade universitetsstuderande och akademiska lärare på internetfora. Sedan kom AOL…

    De kommande generationerna kommer säkert snart att få lära sig detta tidigt i livet. Men där är vi inte ännu.

    Därför är det viktigt att påminna oss om att det är en stor skillnad på samtal öga mot öga jämfört med i telefon; och en ännu större skillnad jämfört med skriftliga meningsutbyten i sociala medier.

    • Ja, det där med normal vs icke-normal kan vi nog diskutera och kritisera i all evinnerlighet…
      En kort fundering bara: tror du att den tidigare akademiska dominansen på nätet kan ha påverkat den inneboende fokuseringen på sak istället för känsla/emotioner på nätet?
      Det kanske inte är en slump att sociala medier, som åtminstone delvis skulle kunna ses som ett försök att lägga på ett emotionellt lager ovanpå den rena ordbaserade kommunikationen inte kom förrän långt senare i utvecklingen?
      Vissa ser ju dessutom sociala medier som ett försök att kvantificera sociala relationer och uttrycka dessa mer eller mindre algoritmiska. På det viset blir sociala relationer ju även greppbara för ”oss”

      • Ja, i rätt stor utsträckning. Men både för att nätet till en början var text utan bild och ljud, och för att nätmasskulturen uppstod i campus-miljö. Min egen ingång var dels IRC, dels Usenet.

        Man ska inte glömma bort att det också finns en genus-aspekt. Den akademiska kommunikationen är inte bara mera autism-anpassad. Den är också mera manligt dominerad och normerad.

        Och… som en långsökt association:
        Min personliga erfarenhet är att de autismspektrum-kvinnor jag känner påfallande ofta säger sig ”känna sig” mindre som kvinnor än neurotypa typ-kvinnor.
        …vilka slutsatser man nu ska dra av det.

  4. Mycket bra inlägg. Delade med mig på facebook.
    Jag kom snabbt nu bara att tänka på en ide.
    -Kanske ska vi som har npf och vet om detta , vika en vecka till att bara skriva inlägg, kommentarer med hjälp av det som jag kallar för ”underförstådda språket” eller ”det som sägs mellan raderna” och se vilka reaktioner vi får?;-)
    Inte för att vi är proffs på detta, men jag tror nog att vi snappat ett och annat i samtal med folk som är fenor på att inte säga rakt ut vad dom menar och att vi memorerat samtalen så vi kan skriva liknande.
    Nå vad säger ni?

Lämna en kommentar