Ibland, så…

Ibland kan livet vara tuff. Besvärligt. Jobbigt. Ibland inser man med en förbryllande tydlighet, varför det är motigt, och ibland är det helt omöjligt att sätta fingret på. På det där besvärliga, på såret i själen som svider. Svider som sår har en benägenhet att göra, när man sätter finger på dem.

Ibland inser man alltför väl, vad som är fel men vägrar ändå att inse på det där djupa, det förståndiga, det vettiga planet. Och ibland tror man att man vägrar att inse det uppenbara men det uppenbara som man tror att man vägrar att inse är inte alls det som är besvärligt. Som är jobbigt. Som är motigt.

Ibland kan livet våra tuff. Besvärligt. Jobbigt.

Ibland skriver man blogginlägg utan syfte att få uppmuntrande ord. Ibland gör man det bara för att förklara för dem som redan vet.

Ibland och rent hypotetiskt.

Jag älskar morfin – eller: hur sociala medier kan förändra vår syn på kommunikation

Sociala medier har potential att förändra sättet som vi människor kommunicerar med varandra — men även hur vi beter oss och hur vi uppfattar vår omvärld.

Den förändringspotentialen kan betraktas ur många olika synvinklar. Hos Penseo håller vi t.ex. på med ett konkret och mycket spännande forskningsprojekt vars grundfråga är huruvida sociala medier på ett psykologiskt plan kan medföra beteendeförändringar till fördel för samhället i stort.

En annan aspekt slog mig idag, efter att jag i sista sekund hejdade mig från att skicka iväg ett meddelande på Twitter och Facebook med lydelsen ”Jag älskar morfin”.

— Ryckt ur sammanhanget skulle en sådan statusuppdatering onekligen hamna i samma ljus som bilden på personen som bar ett keps av märket ”Pornstar” och därför blev av med jobbet — eller olika politikers mindre ”genomtänkta” uttalanden på Twitter och Facebook.

”Jag älskar morfin” — hur skulle det inte kunna uppfattas som om jag vore värsta sortens pundare.

Tittar man på sammanhanget, får meningen en helt annan, mycket mindre spektakulär betydelse: jag plågades av ytterst starka bröstsmärtor och kramper vid inandning. Efter ingående undersökningar kom läkarna fram till att det var fråga om en omfattande inflammation av bröstmuskulaturen. Kramparna förorsakades av smärtan när bröstkorgen töjdes ut när jag andades in. — Antiinflammatoriska och starka, receptbelagda smärtstillande är vad som gäller, bortsett från vila.

Cirka en timme efter att jag hade slängt i mig den föreskrivna dosen morfinpreparat slutade värken nästan tvärt och jag kunde andas (smärt-)fritt igen. — En bra anledning att gilla morfin, just för dess smärtstillande effekt (några andra effekter, såsom begynnande galenskap har jag som tur är (?) inte känt av. I vart fall inte än.)

Det jag däremot har känt av är funderingen kring den nästan skickade statusuppdateringen. Det blev en påtaglig skillnad mellan ”Ryckt ur sitt sammanhang” och ”Satt i sitt sammanhang”. — Dessvärre innebär de nya mediernas realtidskaraktär, att mycket per definition saknar sammanhanget. — Visserligen: den som orkar bry sig skulle inte stanna vid att läsa en enstaka statusuppdatering utan att försöka förstå vart den hör hemma. Sociala medier ger oss inte endast möjligheten att publicera utan sammanhang — utan även chansen att hitta sammanhang till saker, uttalanden och företeelser som till synes är helt isolerade. Men hur är det med den som antingen inte orkar bry sig eller inte vill det? — Den som kanske till och med vill missförstå? Den som vill framställa mig som pundare och nu har hittat det perfekta citatet?

Exemplen på misstolkade uppdateringar hopar sig, oavsett om det är missförstådda, övertolkade och osammanhängande Facebook-uppdateringar, känsloyttringar eller ställningstaganden om polska städfirmor. Från anställda som blev sparkade över löpsedlar som blev skrivna, tja, att dra förhastade slutsatser kräver inte alltid så värst mycket intelligens eller logik.

— Min fundering därför: hur kommer den lösrycktheten som sociala (realtids-)medier innebär, hur kommer den påverka oss som aktörer inom sociala medier — och/eller hur kommer det påverka våra samhällen?

Jag ser spontant två principiellt motsatta möjligheter: antingen kommer vi som avsändare av information (behöva) lära oss att knipa käft och inte slänga ur oss saker och ting som går att tolka på ett felaktigt sätt. Eftertänksamhet, om vi vill se det positiva, begränsande självcensur, ifall vi vill fokusera på det negativa.

Eller så kommer vi som mottagare av dylik information (behöva) bli mer toleranta och tillåta ord och bilder som vid första påseende förefaller något (?) konstiga. En avtrubbad förnimmelse av omvärlden, på det negativa planet, eller mer positivt kanske en förmåga att alltid ifrågasätta det ”uppenbara” och ställa frågor bortom det vi ser precis framför oss.

— I och för sig finns det även ett tredje alternativ: allteftersom kommer vi alla göra bort oss någon gång, vilket kommer innebära att vi alla kommer förlora våra jobb. Det kommer finnas löpsedlar om oss alla och vi kommer troligen alla hamna i fängelse på grund av något vi har skrivit av ren obetänksamhet. Vi kommer därför inte ha någon möjlighet till fortsatt fortplantning och människosläktet kommer med anledning av våra statusuppdateringar att dö ut.

Eller? Vad tror du? Hur kommer vi/samhället hantera möjligheten, risken och sannolikheten att någon gång göra bort sig själv?

Förintelsens minnesdag

KZ Auschwitz, Einfahrt

Föga uppmärksammat i dagens multimediala debatt: förintelsens minnesdag. Idag är det exakt 65 år sedan som denn sovjetiska Röda Armén befriade koncentrationslägret Auschwitz.

Trots att flera tidningar (SvD, DN) rapporterar om minnesceremonin har intresset för att minnas förintelsen bleknat något de senaste åren. Anledningarna är många: tidens tand gnagar på minnena, överlevande vittnen dör ut, Sverigedemokrater och andra rasister försöker att tysta minnet, många andra fruktansvärda händelser lägger sig på hög och kräver uppmärksamhet.

Under min skoltid på den bayerska landsbygden ägnade vi en stor del av våra historielektioner åt att försöka förstå vad som hade hänt. Vi besökte många olika koncentrationsläger och försökte greppa hur och varför något så ogreppbart kunde hända. Hur människor kunde tillåta. — Svaren uteblev, då på gymnasienivå. I vart fall de känslomässiga svaren.

Senare blev det dags för uppsats med fältstudier och dussintals djupintervjuer med personer som var aktiva soldater i Tredje Rikets armé. Inga personer med direkta kopplingar till förintelsen kanske, men ändå personer som var med. Som åtminstone hade en grundläggande förståelse av vad som pågick. Som inte sa stopp. Återigen: försök att förstå. ”Hur i helsike”. — Svaren uteblev, även då. De känslomässiga svaren, vill säga.

Logisk-psykologiska argument om suggestiv verkan, masspåverkan, samhörighetskänslor genom stipulerade fiender och den därav framkallade kollektiva, diffusa rädslan — samma verktyg som idag används av Sverigedemokrater och andra rasistiska organisationer, men även i ”terrorbekämpningens” namn — ja, dessa verkningar är inte svåra att förstå. På det logiskt-psykologiska planet.

Men inte längre än så.

Varför sa människor inte ifrån? — Varför gömde sig människor bakom fraser som ”rent mjöl i påsen”, bakom låtsas-argument som än i dag används i mycket stor utsträckning inom andra områden; låt vara att fildelning, IPRED och FRA kanske inte riktigt spelar i samma division som utrotning av miljoner och åter miljoner människor.

För mig handlar minnet om förintelsen inte om att skuldbelägga. Det handlar om att försöka förstå. — Och det handlar om att agera. Idag.

Vi kan inte göra ogjort vad som hänt, för mer än 65 år sedan. Men vi kan fan-i-mig försöka se till att liknande inte händer igen. — Oavsett om det är fysisk förintelse av miljontals människor — eller om det är det objektifierade hatet eller den kollektiva och urskiljningslösa utpekningen av hela befolkningsgrupper det är frågan om, dessa metoder som i förlängningen kan leda till något som förintelsen.

Det är det som är min personliga minnesceremoni.

TV-inslag om sociala medier och politik

Ett kort inslag av 30 minuter där undertecknad deltar och pratar om sociala medier och (lokal-) politik. Inslaget börjar 5:02 in i programmet.

Det skulle finnas en mängd olika aspekter att diskutera och problematisera kring ämnet, tyvärr hinns det inte riktigt med just nu, klockan strax i alldeles för tidigt på morgonen. Därför endast några snabba tankar:

  • Sociala medier har definitivt möjligheten att påverka både valrörelse och val 2010, det är jag helt övertygad om. Den/de som lyckas fånga grundströmmarna kommer både upptäcka de viktiga frågorna i en väljargrupp som annars är svår att nå och kunna sätta dagordningen tillsammans med dessa.
  • Trots att jag skriver att det inte hinns med att kommentera: sociala medier — oavsett om det är fråga om att blogga, twittra eller facebooka — behöver inte ta den där ofantliga tiden som det sägs t.ex. av kommunalrådet i Ydre. När man räknar in vinsterna av användningen av sociala medier (framförallt de kommunikativa vinsterna, när sociala medier inte endast används som megafon) är en tid/resultat-avvägning nästan alltid positiv.

Skulle älska att även på det här stället problematisera mer kring några av aspekterna som dykt upp i programmet, men det får kanske bli ett extra inlägg längre fram…

Som Westergaard bäddar får Westergaard ligga. Eller?

Sverigedemokraterna och andra nynazister förfarar sig idag över den försökta yxattacken av en islamistisk fundamentalist mot den danske tecknaren av Mohammedkarikatyrerna, Kurt Westergaard (DN, SvD, Sydsvenskan). I vanlig ordning likställer rasisterna därvid en enskild idiot och fundamentalist med alla troende av en hel religion.

Det skriks om att muslimska organisationer inte tar avstånd från attackförsöket (i vanlig ordning från rasisthållet en ren lögn, se t.ex. här), det propageras att vi nu måste agera och förbjuda allt som har med Islam att göra (samt antagligen utvisa eller avrätta alla troende muslimer), för att de är ack så militanta, hela bunten, och hotar vår yttrandefrihet.

Sakta i backarna.

Jag har skrivit det förr och jag skriver det gärna igen: fundamentalism och vanlig religionsutövning / troende är inte samma sak. Och jag har även skrivit det här förr: rätten att skriva (eller teckna) vad som helst när som helst är en sak. Men att utöva rätten i tid och otid med syfte att kränka andra människor är en annan. Visserligen, det är grundlagsskyddat och borde förbli det. Men att det upprör är en självklarhet.

— Israels dåvarande ambassadör i Sverige Zvi Mazel protesterade för ett antal år sedan mot Dror Feilers och Gunilla Sköld Feilers installation, Making Differences, vid Historiska Muséet i Stockholm som ville förmedla konflikten mellan Israel och Palestina.

— Inom kristna grupper blev det ramaskri när Elisabeth Ohlson Wallin målade Jesus tillsammans med trans- och homosexuella personer i utställningen Ecce Homo.

Religioner och olika former av kulturyttringar kan komma i kläm och gör det med viss regelbundenhet. Att de gör det har föga lite att göra med yttrandefriheten. Det handlar om att människor känner sig kränkta (eller vill känner sig kränkta) av andra människor som provocerar (eller vill provocera).

Med det inte sagt att hot eller faktiska övergrepp är rättfärdigade i något av dessa lägen, tvärtom. Men i de fall en skribent, författare, upphovsman eller -kvinna, konstnär eller dålig satirtecknare har för avsikt att provocera — tja, i dessa fall bör han/hon också vara införstådd med att han/hon faktiskt gör just det: provocerar. Och det man/fru kan provocera fram är då otrevligheter som yxmänniskor eller hotbrevsskrivare.

— Det fick i alla fall jag höra av några galna sverigedemokratiska partirepresentanter, när jag på Selig.se blev mordhotad av en lika galen (och antagligen lika sverigedemokratisk) högerextremist.

(Bild: Oberazzi)

Livet som leker ”livet leker”

Tillbakalutad i sittgruppen i husvagnen tittar jag ut på snöfallet som klär campingplatsen i ett vitt sammetstäcke. (Lätt-) glöggen står ångande bredvid mig och mina hemlagade Ravioli lägger sig till ro i mätta magen. Värre kunde man ha det.

De senaste dagarna har kännetecknats av ett underbart lugn, som delvis uppenbarligen beror på ledigheten; med numera tio dagar i sträck den längsta ledigheten jag haft på åratal utan att behöva hoppa in och ta hand om akuta problem. Visserligen, även nu kopplar jag inte bort arbetslivet helt och hållet och mailar, gör lite småfix och planerar, men det är ingenting, jämfört med tidigare års stora utryckningar.

Förutom lite home-improvement i husvagnen (varför, åh varför älskade man det äckliga ljuset av neonrör i slutet på åttio- och början på nittiotalet???) är det tid för avkopplande promenader (bilden ovan härstammar från en sådan och visar Älvkarlebyfallen) — och inte att förglömma: att umgås med helt okända personer:

Jag kom till den här campingplatsen för inte mer än två dagar sedan. Oaktad det, så kom igår kväll (nyårsafton) inte mindre än tre andra husvagnsboende (helt obereonde av varandra) för att släpa med mig till det gemensamma nyårsfirandet.

Personer jag aldrig har mött förut. Personer jag inte har pratat med. Personer som inte har den blekaste, vilken kuf jag kanske är. — Men personer som ser det självklara i att man är en del av ”husvagnsfamiljen”. — Senast något liknande hände var nog när jag tidigare under en period mellan lägenhet och hus också bodde på en camping — eller under tiden jag bodde i studentkollektiv.

Att hitta en sådan anda i hyreshus eller villaområden… Tja…

Det kanske är den relativa utsattheten som vissa grupper av människor befinner sig i som gör att de svetsas ihop. Missförstå mig rätt: att under semestern ligga i husvagn, som de flesta på den här campingen gör, det gör inte dig till en utsatt person. — Däremot är det enkelheten och de vardagliga problemen som helt enkelt måste lösas, och som enklast löses tillsammans: oavsett om det nu gäller att backa in en husvagn på en oskottad ställplats eller att hjälpas åt för att få bort halvmetern snö på tälttaket. Dessa små göromål och praktiska bestyr finns helt enkelt inte i klassiska bostadsområden.

Här däremot är det en självklarhet att vara solidariskt — utan att någon ens skulle behöva reflektera över ordet. Logiken är lika självklar som enkel: ensamt är just jävligt ensamt.

Ett nytt, förbättrat decennium

Klockan närmar sig tolv och året går till sin ända. Det släpar med sig millenniets första årtionde och en herrans massa skit. 2010 står och knackar på dörren och med det ett nytt och förhoppningsvis mer givande decennium.

Återblickar är populära men jag tror att jag hellre vill fokusera på framtiden. Skilsmässa, stora ekonomiska problem, ett tidigare jobb som i och för sig var rolig men hjälpte en av de största skitorganisationerna som finns (well, det är ledningen som är skit, inte själva organisationen), psykisk ohälsa på hög nivå — tja, allt det där är inte så mycket att minnas.

Visserligen, det fanns en del roliga saker (annars skulle det nog låta allt för desperat), framförallt födelsen av MiniSelig i början av årtusendet, uppstarten av Penseo och otroligt många spännande och givande möten med människor, många av vilka jag nu håller kär. Men dessa positiva händelser har som tur är efterverkningar även i det kommande året och årtiondet och ingår lika mycket i det förflutna som i det som komma skall.

Därför: låt mig presentera min alldeles egna, personliga framåtblick för år 2010.

På ett personligt plan kommer väldigt mycket att hända: bland annat kommer min önskan efter en liiiiite okonventionell livsstil gå i uppfyllelse och flytten till dels husvagn och dels gammalt torp fullbordas. Under en tid bodde jag i just husvagn och senare på torpet, och jämfört med vanliga lägenheter eller villor finns det nog enligt mitt tycke absolut ingenting som slår en husvagn. Sorry för att jag är konstig, men så är det 😉

Flyttet till husvagnen (i vart fall under största delen av året, gamla rucklet på Östgötaslätten finns kvar som backup-plan) kommer dels innebära mycket större rörlighet, något som bland annat mitt arbete inom Penseo kräver (och något som jag bara älskar), dels kommer det underlätta att hitta en väg bort från mycket av konsumkåtheten som präglar vårt samhälle: i en husvagn får du helt enkelt inte plats med mycket mer än vad som behövs, samtidigt som livet ändå håller en mycket bekväm och komfortabel nivå, bortsett från att man måste hämta vatten, tömma toaletten och byta gasolflaska med jämna mellanrum. Ett litet pris att betala för den frihetskänslan som kommer på köpet. Att livet i en husvagn sedan kostar bråkdelen av de sedvanliga kostnaderna som är förknippade med lägenhet och/eller villa är en annan bonus som inte är helt ovälkommen.

På det professionella planet ser jag fortsättningen och tillväxten av Penseo, en tillväxt som tog ordentlig fart under första hälften av 2009 och som inte verkar stanna upp. Det vi har att erbjuda verkar vara mycket efterfrågad — och uppenbarligen är våra kunder (eller partners som vi kallar dem) mycket nöjda, i och med att det väldigt ofta kommer nya uppdrag från redan befintliga kunder och att vår enda ”marknadsföring” är kunder som rekommenderar oss till andra kunder. — Inte helt fel, men alldeles för spammig för att skriva om, egentligen 😉

Dessutom kommer en utveckling som några av oss har hållit på med under de senaste åren lanseras och slå igenom. Antagligen kommer Google vilja köpa upp Penseo, vi kommer tacka nej, och efter ytterligare ett år istället köpa upp Google (självfallet efter att vi köpt Microsoft och tack vare vår ägarstyrning sett till att man lanserar Windows X, det första n*x-baserade och därför fungerande operativsystem från Microsoft).

**Vad händer mer under 2010? **— Vadå, räcker det inte? Ett helt nytt liv, (bortsett från mardrömmen med att köpa Microsoft och Google), det är väl inte så illa…

Publicera dina FlickR-foton automatiskt i WordPress

Som ett led i mitt projekt att integrera mina olika flöden på Internet till en enda sajt, var integrationen av mitt FlickR-flöde på webbplatsen en prioriterad uppgift. Med de rätta verktygen är det tämligen enkelt att åstadkomma:

  1. Gå till Yahoo! Pipes och skaffa ett konto där, om du inte redan har ett. Pipes är ett mycket användbart (och kostnadsfritt) verktyg för att samla, ändra och bygga ihop många olika flöden.
  2. Väl inloggad, gå till den här pipen (bättre svensk översättning, någon?) och klona den, dvs skapa en egen kopia av den. Pipen kommer ursprungligen från Manifest Density och har endast ändrats något av mig.
  3. Redigera din pipe och byt ut den första adressen till den RSS-länken som du hittar på din FlickR-profilsida.
  4. Spara din Pipe och kör den (”run”-knappen). På nästa sida kopierar du länken ”Get an RSS”.
  5. Installera insticksfilen wp-o-matic som kan användas för att automatiskt skapa inlägg i din WordPress-installation av externa flöden. I wp-o-matic-inställningarna skapar du en ny kampanj med feed-adressen som du kopierade i steg 4.

Beroende på vilka inställningar du har valt i wp-o-matic kommer nu dina FlickR-bilder att automatiskt hämtas och nya inlägg med dessa kommer att skapas.

Några saker, värda att tänka på:

  • Varje ny uppladdad bild blir till ett nytt inlägg på din blogg i den kategorin som du valt i inställningarna för wp-o-matic-kampanjen. Det innebär att du kan använda ytterligare insticksfiler för att skapa t.ex. bildspel etc, men det innebär även att personer som ser dina bilder kan kommentera dessa antingen på FlickR-sidan eller på din blogg. Du kanske vill begränsa möjligheten att kommentera bilderna på din blogg och hålla kommentarerna på FlickR. Det kan du enkelt göra genom att stänga av kommentarsfunktionen i inställningarna för kampanjen i wp-o-matic (steg 5).
  • Om du importerar både dina flöden från FlickR och från din blogg till andra sajter (t.ex. Facebook), så kommer den här integrationen innebära att samma bilder dyker upp flera gånger i Facebook, något som dina FB-vänner antagligen inte uppskattar så värst mycket. För att undvika det kan du antingen sluta med att importera bilder direkt från FlickR till Facebook eller så kan du skapa ett anpassat flöde från din blogg med hjälp av t.ex. Yahoo! Pipes**, **för att förhindra att inlägg med dina importerade foton skickas vidare till Facebook (eller liknande sajter)
  • Metoden ovan kan du enkelt anpassa för att importera från andra bilddelningssajter än FlickR. Även Picasa, Mobypicture och liknande tjänster tillhandahåller RSS-flöden av dina bilder, det enda du behöver göra är att byta ut RSS-länken från steg 3 till den RSS-länken som du får av just den bildsajten som du använder.

Ett sista varningens ord: wp-o-matic är inte helt oomstridd, i och med att det kan användas för att skapa s.k. splogs, det vill säga spam- eller skräpbloggar. Det är väldigt enkelt att använda den här metoden för att istället för dina egna bilder ”sno” bilder från andra personer för att kalla dem dina egna och publicera på din egen blogg. Att dylikt varken är snällt, vettigt eller lagligt behöver jag väl knappast nämna?

Foto: Zanastardust

Julen är slut

De senaste åren har jag varit väldigt duktig på att dissa julen. På något sätt har julen alltid varit ett favorithatobjekt för undertecknad. Inte för att jag som barn inte fick de julklappar jag mest av allt önskade mig (det mesta som fanns i den materiella världen fanns det gott om under min uppväxt, så här fanns det inga problem). Problemet var snarare Jesuskomplexens dåliga samvete:

Av någon oförklarlig anledning hade jag redan som barn svårt att tänka på människor som befann sig i ett sämre läge medan vi utan eftertanke stoppade i oss allt som julbordet hade att erbjuda, för att sedan slänga resterna.

Julklappshysterin, jämfört med andra människors svårigheter att få mat på bordet och ett tak för att överhuvudtaget ställa bordet under. Berättelsen om Jesus födelse som egentligen borde lärt oss att visst släppa in främmande människor i våra stugor, för vem vet, då kanske det föds en frälsare. Nu är jag i och för sig inte längre den personen som tror på den sistnämnda frälsaren, men berättelsen och dess moral är vacker, egentligen.

Det kanske är just på grund av min julhatarmanér som jag för en gångs skull med överraskning i blicken (och de skrivande fingrarna) kan konstatera att den här julen (komplett med svärföräldrar och lill-grabb) nog hör till de bästa jularna jag har upplevt. Kanske inte så svårt på en skala från noll till noll, men ändå…

Jag håller på bli gammal. Jag håller på sluta bry mig.

Nej. Förhoppningsvis inte. Det kanske är bara så att Mr Scrooge-Gringe håller på att flytta ur min kropp. Vem vet.

Bloggen är död, länge leve bloggen

wordpress

Det var inte länge sedan att Selig.se fanns, en blogg som jag (med skiftande intensitet) underhållit sedan 2004. Tack vare mycket bristande kompetens hos företaget one.com (som inte ens får en länk av mig), ligger den bloggen dessvärre nere för tillfället — och jag använder just det tillfället för att genomföra en (åtminstone av mig) mycket efterlängtad uppgradering av sajten så att den på ett bättre sätt motsvarar min användning av Nätet och mina publiceringsvanor.

Den som följt resan från handkodade webbsidor över reloaden och bloggarna till dagens snabba publicering på många olika digitala sociala nätverk kan kanske förstå utmaningen: förut skrev ”vi bloggare” på varsin blogg (eller inom bloggnätverk). Det gör vi i och för sig fortfarande, men mycket av vår närvaro på Internet finns även på mikrobloggar (som t.ex. Twitter), kortbloggar (som t.ex Tumblr eller FriendFeed) och istället för samtal i bloggkommentar har många (men långt ifrån alla) flyttat till Facebook och liknande communities. Bilder laddar vi inte längre upp till bloggen utan till specialiserade bildsajter som Flickr, varifrån dessa sedan automagiskt distribueras vidare till Twitter, Facebook och mycket annat.

I princip är den utvecklingen inget negativt alls, snarare tvärrtom: bildsajter som det just nämnda FlickR är oslagbara när det gäller just bilder. Twitter och andra mikrobloggar är överlägsna det ”gamla” bloggformatet när det gäller att snabbt slänga ut sig några tankar och ord. Sociala nätverk är just ”sociala” till sin natur och kan inte verkligen konkurrera med den sociala interaktionen som uppstår på bloggar, i vart fall inte när det gäller mängden av kommunikation, vad avser kvalitén är jag inte riktigt lika övertygad…

Det är mycket mot den bakgrunden av förändrade kommunikationssätt på Nätet som jag länge planerat att göra om min huvudblogg för att bättre återspegla allt jag gör på Nätets olika hörn och kanter. En önskelista som växt fram var därvid:

  1. Bibehållna, enkla bloggfunktioner. Med enkelt avser jag därvid att det måste vara enkelt att skriva nya inlägg, det måste vara enkelt för läsaren att hitta informationer och det måste vara enkelt att komma i kontakt, på alla de olika kontaktytor och tjänster som jag räknat upp förut. Ett måste är även möjligheten att blogga mobilt, oavsett var man befinner sig och oavsett om man har en riktig dator med sig eller ”endast” en smartphone.

  2. Aggregering, dvs ihopsamling, av alla informationsbitar som jag kastar omkring mig, oavsett om det är bilder på FlickR, hittade webbsidor på Delicio.us eller Stumblr, videoklipp på YouTube eller annat.

  3. Helst: integration av kommentarer och reaktioner: en bild t.ex, som laddas upp på FlickR hamnar automagiskt på många olika ställen: det hamnar förstås i mitt FlickR-flöde, där besökare kan kommentera och diskutera bilden. Samtidigt skickas det dock även ut till mitt Twitter-konto, där följeslagare kan kommentera och diskutera. I samma sekund kopieras bilden till mina fotoalbum i Facebook, där mina FB-vänner kan — just ja: — kommentera och diskutera.

    Jag tror jag kan ha gjort mig förstådd: samma information (i det här fallet bilden som laddas upp) kan skapa reaktioner på många olika håll. Och det optimala vore att skapa en möjlighet att samla ihop alla dessa reaktioner, överskådligt på ett enda ställe.

  4. Stöd för flerspråkighet: Jo, jag är en av dessa ”äckliga invandrare”. Vilket i mitt fall innebär att jag bland annat har en ganska så gedigen språkkunskap i flera olika språk. Totalt sju språk, varav tre helt flytande, två helt ok och ytterligare två på en nivå som åtminstone gör det möjligt att kommunicera. Fram tills nu har min språknördighet mest medfört att jag skrivit på olika håll — men det vore onekligen inte fel att integrera dessa olika sinnesstörningsyttringar på ett och samma ställe. Multikulti live.

  5. (Möjlighet till) full integration med andra bloggar: hänger lite ihop med ovanstående. Jag har bloggat på olika språk, men även i olika ämnesområden. Just nu underhåller jag en del olika ämnesbloggar och informationen i dessa är mer eller mindre isolerad från information på andra sidor som jag har hand om. Ett klassiskt exempel är mitt företags webbplats som (av viss nödvändighet) inte innehåller särskilt mycket information om mitt privatliv. Åt andra hållet är det dock inte lika nödvändigt: någon som vill hitta just personlig information om mig kommer antagligen surfa in på min privata webbplats — och att där även tillhandahålla information om vad jag gör på dagarna är antagligen en viktig del av den personligheten också. Samtidigt bör den informationen gärna vara avskild från de riktigt privata frågorna…

  6. Genomarbetad informationsstruktur: Blandningen av alla olika informationsformer kräver en väl genomarbetad och genomtänkt informationsstruktur, såväl rent informationstekniskt som utseendemässigt. Olika innehållstyper (som bilder, blogginlägg om olika ämnen, extremt korta meddelanden som långa texter) måste samsas i en struktur som är logisk och enkelt att greppa. Självfallet måste den strukturen skapas automatiskt utan att användaren behöver lägga för mycket tankearbete på tekniska aspekter som avleder från den kreativa processen och i värsta fall skapar en ”teknisk börda” som kanske till och med förhindrar publicering.

  7. Snyggt och automatiskt utseende: i teorin en självklarhet, i praktiken lite mer sällsynt: utseendet måste skapas automatiskt för varje ny informationsbit. Med det menar jag att t.ex. bilder måste göras om till rätt storlek automatiskt, tumnaglar måste skapas etc. Det oavsett om bilden laddas upp direkt på sajten eller automatiskt eller manuellt hämtas från externa tjänster som FlickR, Picasa, mobipicture eller liknande.

Många olika uppgifter, med andra ord — och det som är utmaningen är att få alla dessa olika idéer på plats. Inte minst kommer det vara utmanande att skapa/bygga en teknisk lösning som tillgodoser alla uppgifter. — Mot bakgrund att det är just tekniska webblösningar som jag bygger till vardags är jag tämligen säker att det kommer lyckas, men själva vägen kommer vara lite spännande.

Den här sajten (http://blog.seligs.info) är ett litet försök att börja. Här kommer jag testa nya utvecklingsbitar som kanske inte är riktigt redo för ”prime-time” än. En sandlåda (”sandbox”) i webbutvecklarnas mening, helt enkelt.

© 2018 Selig.se All Rights Reserved.