Privat, personligt, professionellt och politiskt obekväm?

censorship photo
Foto: gruntzooki

I efterskalven av terrordåden i Norge förs många diskussioner — och samtalen börjar rikta sig in på mer grundläggande politiska och demokratiska frågor. Som jag diskuterade igår, finns det krafter som ser lösningen i att begränsa (den anonyma) yttrandefriheten. Några andra händelser belyser något som är närbesläktad men ändock väldigt olika. Något som jag anser vara ytterst viktigt, både ur ett politiskt och ett ”sociala media” perspektiv: Förhållandet mellan politiska åsikter och ”lämplighet” som anställd inom den offentliga sektorn.

Den ena händelsen, som mig veterligen mest belysts i Dalarna, är en kommunanställds uttalanden i samband med terrordåden, bland andra ”Jag fäller ingen tår över att röda människor har dött”.

En annan, mycket omdiskuterad händelse, är SD-politikern Erik Hellsborn, som beskyllde ”islamiseringen” och ”massinvandringen” för att ligga bakom terrorattackerna.

Jag är kluven som sällan. Inte för att jag tycker att någon av ovanstående har ens en tillstymmelse av rätt — utan ur en helt annan synvinkel.

Hur ska vi se på den traditionella uppdelningen mellan privat, personligt och professionellt, när det tillkommer en politiskt dimension — och när uttalanden dessutom fälls av personer som är förpliktade till politisk neutralitet (som den kommunanställde på grund av sin tjänst och SD-politikern eftersom han bl.a. är nämndeman i en migrationsdomstol).

När jag håller föreläsningar, brukar jag gärna påpeka, att distinktionen mellan våra olika roller uteslutande är ett samhälleligt och sociologiskt kunstrukt, betingat av den industriella revolutionens särdrag. Något enklare: innan industraliseringen fanns inte uppdelningen. Den tillkom när vi människor behövde ”gå till jobbet”, eftersom fabrikens maskiner inte lämpligen kunde ställas upp i varje arbetares vardagsrum. Ju mobilare våra liv nu blir, tack vare surfplattor, smartphones och bärbara datorer, desto mindre nödvändigt är det, att ur ett sociologiskt perspektiv hålla fast vid uppdelningen — och desto tydligare kan vi redan i dag se tecken på att distinktionen håller på att försvinna.

Utvecklingen innebär att fler och fler människor inte endast kan göra sin röst hörd — utan även gör det. En stor vinst för demokratin.

En annan viktig aspekt som jag brukar framhålla i mina seminarier, när frågor om privat vs professionellt inom sociala medier diskuteras, en annan viktig aspekt alltså är, att problemet med personer som framför ”olämpliga” åsikter inte är att någon ger uttryck för sina åsikter — utan att personen faktiskt hyser åsikterna. Den kommunala tjänstemannen i Borlänge hade förr i tiden hävt ur sig åsikterna bland vänner och familj, den sverigedemokratiska nämndemannen kanske på after-worken eller partimötet. Det enda som nätet har ändrat, det är att ”missförhållandena” blir synliga.

Jag själv uttrycker starka politiska åsikter (något som jag f.ö. både gör här på bloggen och annorstädes, ”köttvärlden” inkluderat). När man tittar på mitt språkbruk och tonen som jag ofta väljer, är det knappast förvånansvärt att vissa människor som inte delar mina politiska värderingar kan ta illa upp. — Och även jag har, i likhet med den kommunanställda i Borlänge, utsatts för påtryckningar av arbetsgivare/chefer i stil med ”om du inte kniper käft, så…”

Där har vi ett dilemma:

Å ena sidan har alla, inklusive vi som arbetar inom eller med den offentliga sektorn, en ”okränkbar” rätt till vår åsikt.
Å andra sidan har alla, inklusive vi som arbetar inom eller med den offentliga sektorn, en grundlagsskyddad rätt att yttra dessa åsikter.
Å tredje sidan har särskilt vi som arbetar inom den offentliga sektorn en skyldighet att behandla alla människor lika.

Om våra åsikter skulle strida mot vår skyldighet att behandla alla lika, så har vi ett problem — och, återigen, problemet innebär inte att vi framför åsikterna — utan att vi har dem. Risken för att åsikterna påverkar vårt faktiska agerande (och dess följder för medborgarna) är beroende av många faktorer, t.ex. om vi arbetar mot/med den gruppen som vi hyser negativa känslor för och vilken form av arbete vi utför. Risken är troligen större för en rasist som är nämndeman i en migrationsdomstol att fatta ”politiskt motiverade” beslut än för en person vars uppgift är att t.ex. planera byggprojekt eller att ”maskinellt” registrera inkommande ärenden. Redan förhållandet att många politiskt styrda förvaltningsorganisationer är snabbare på att handlägga den politiska majoritetens ärenden än oppositionens ditton, är enligt mitt tycke dock ett tydligt tecken på att risken är strukturell och finns ”på alla nivåer”.

— Men helt oavsett om politiska åsikter de facto påverkar utgången av vårt arbete, och oaktat om vi personligen har blivit utsatta för påtryckningar, så ser jag en risk att rädslan att säga ”fel” saker i praktiken undergräver vår åsikts- och yttrandefrihet. Att vi väljer att inte säger det vi tänker — inte för att vi verkligen väljer att inte säga det — utan för att vi behöver vara rädda.

Något tillspetsat: på 2010-talet behövs det inte längre någon IB för att få reda på vad flertalet människor tycker och tänker. Det kan vi enkelt googla eller facebooka fram istället.

Om vi vill vara ännu mer dystopiska: viss forskning stöder tesen att en del aspekter av den sociala webben faktiskt påverkar vårt agerande. Önskan att bryta igenom bruset medför att vi vill kunna publicera ”vassare” statusuppdateringar, incheckningar eller mobilbilder. För att kunna göra det, krävs det att vi gör ”häftigare” saker. Ett annat exempel är särskilda träningsapplikationer som finns för flertalet smartphones. De håller inte endast koll på dina egna träningsvanor — utan du tävlar t.ex. med dina Facebook-vänner om vem som sprungit mest. Flera undersökningar har visat att personer som använder dylika träningsappar på sin mobiltelefon tränar mer än vad de skulle gjort om de inte använt appen. Tecken finns att alkoholkonsumptionen har sänkts inom vissa avgränsade ungdomspopulationer, där det är vanligt att kompisarna tar kort med mobilen och lägger upp dem på Facebook.

Externa motivationer — eller ”grupptrycket, när det är lite bättre”.

Det är dock inte helt omöjligt att även den motsatta effekten skulle kunna slå in. Om jag ständigt behöver vara rädd för att mina (i vissas ögon kanske obekväma) politiska åsikter spelas in, antecknas, läggs ut på Facebook, då kanske jag slutar att framföra dessa åsikter. Eller om jag deltar i ett politiskt möte och en av mötesdeltagarna taggar mig som deltagare (kanske utan min vetskap) och jag dagen efter får samtalet från personalkontoret för att jag uppenbarligen har politiska åsikter som står i strid med den-och-den policyn… — Om så är fallet, skulle inte det leda till en allvarlig banalisering av politiken och demokratin?

Jag vet inte. Och återigen: jag är kluven som sällan.

Nej, jag tycker inte att rasister ska sitta som nämndeman i en migrationsdomstol.
Men inte heller tycker jag att vi med rätta kan kalla oss för ett demokratiskt samhälle när vi (direkt eller indirekt) begränsar människors rätt att framföra sina åsikter. Till och med när de är rasister.

Ett dilemma.

Eller är det? Vad tycker du?

Facebook Comments

18 tankar på “Privat, personligt, professionellt och politiskt obekväm?

  1. Mmm, det här är inga lätta frågor du tar upp… Som ny i offentlig sektor har jag ofta funderat på det, men tyvärr inte kommit till någon slutsats. Tack för att bra inlägg som jag får begrunda vidare…

  2. Jag tror lösningen finns i Balans och Öppenhet. Så länge det finns gott om anti-rasister i migrationsdomstolen och vi kan se att där är en rimlig balans tror jag att systemet till största delen är självsanerande. Det är när det nästan enbart är SD-are i domstolen eller sossar i förvaltningen (kvinnor på socialen, moderater på Finansinspektionen) som det blir reella problem. Monokulturer är sällan nyttiga.

    • Men Richie, jag vill att du ger mig en entydig, allmängiltig regel :-p

      Jag håller förvisso med i saken, men principen är ju suddig:

      a) var går gränsen till att det inte längre är självsanerande?
      b) vem avgör det?
      c) vad händer med den personen som uttrycker åsikter som inte borde rymmas på nämndemannabänken i en Migrationsdomstol?

  3. Yttrandefrihet är helig och du vet att jag skulle gå i graven för den rätten.

    Med det i botten så tänker jag att jag själv ofta väljer i vilket sammanhang jag uttrycker olika åsikter. Jag gör det inte utifrån att jag förbjudits att yttra mig, utan därför att jag vill påverka. Jag vill använda min yttrandefrihet för att bidra till en i mina ögon en bättre värld. När jag finns i ett sammanhang ex. inom ett system så kan jag påverka inifrån systemet på ett bättre sätt än att ställa mig utanför och skälla.

    • Jag förstår verkligen resonemanget. Men jag ser också en del svagheter:

      Jag skulle t.ex. ha svårt att tro att du skulle välja att gå med i SD, ND, NSF, Svenskarnas Parti etc för att få partierna mindre främlingsfientliga – eller i AFA för att få bort våldstendenserna?

      Var går gränsen för att du själv ska uppfatta att du är en (aktiv) del av systemet, en passiv del (eller kanske ett kugghjul) i systemet eller står helt utanför?

      Förstår du vilken osäkerhet jag menar?

      • Att gå med i en sammanslutning är ju också ett val – jag kommer inte att göra det för att påverka och trodde heller inte att du skulle det – det är ju heller inte den fråga du ställer dig ovan?

        Vi får ju var och en välja hur vi bäst kan påverka. Tyvärr tycker jag att många som ställer sig utanför och tar avstånd inte når målet att påverka till det bättre utan istället späder på sin egen identitet som just utanförstående.

        Så frågan i slutänden blir – på vilket sätt kan jag påverka mest till det bättre. Där ska jag vara!

        • Nää, det duger inte 😛

          Ponera att vi har ett konkret mål: få bort främlingsfientligheten från, säg, ND. Varken du eller jag vill gå med i ND för att göra det. Det innebär då att vi per definition står utanför ”ND-systemet”. Då är vår enda chans att kunna komma närmare målet att verka utifrån. Och på vilket sätt kan vi göra det?

          Försök att applicera mina tidigare funderingar i den här dialogen på just den specifika situationen. Förstår du vad jag menar då?

          Och nu byter du ut ”ND” mot ”det politiska etablissemanget”, ”makten”, ”regeringen”, ”Kommunstyrelsen” eller vilken maktfaktor vi nu kan välja som vi inte ser oss själva vara en del av.

          Din mening ”Tyvärr tycker jag att många som ställer sig utanför och tar avstånd inte når målet att påverka till det bättre utan istället späder på sin egen identitet som just utanförstående.” tål dock definitivt att funderas över, måste jag erkänna.

          • Nej, man kan inte göra våld på sina värderingar. Man får väl välja ett sammanhang som inte strider alltför mycket mot den man är. Där kommer man nog bäst till sin rätt. I mitt fall så har jag valt kommunstyrelsen i Katrineholm – du med 🙂

          • Mattias: funderingen var inte så mycket för min egen del — utan snarare allmänt 😉

            Och ja, jag — och alla som är verksamma i den icke-politiska förvaltningsvärlden — har valt att vara del av ett system. Eller på köpet: av många system: kommunstyrelsen, kommunledningen, den kommunala förvaltningsorgansiationen, invånare i Katrineholm, i Sörmland osv. Men det innebär ju inte att jag (eller någon annan) bör köpa allt inom det systemet.

            Med den utgångspunkten vore det ju olämpligt (eller snarare ”osmart”) för en kommunanställd att någonsin överhuvudtaget framföra en åsikt som inte är i den politiska organisationens linje?

          • För att förtydliga: nej, jag vill inte tjafsa emot ”bara för att”. Jag tror att vi egentligen är ganska så överens i saken.
            Jag försöker s.a.s. hitta ett filosofiskt svar här 😉

  4. Svåra frågor. Liknande funderingar hade jag när Lars Vilks teckningar publicerades. Har jag rätt att säga/göra vad jag vill (och på så sätt uttrycka min frihet)? Kommer folk bli sårade om jag gör det? Om jag svarar ”Ja” på båda frågorna, måste jag fundera på vad är viktigare för mig – min frihet eller andra.

    Jag hittar balansen mellan det jag tycker och det jag gör i kärleken, hur trivialt det än kan låta. Om jag, i mitt äktenskap t.ex., älskar min fru, gör jag inte de saker som sårar henne, trots att jag har frihet att göra vad jag vill. Jag gör inte dem därför att jag inte får, utan därför att jag håller av henne så djupt.

    För mig är det lättare, om jag tänker efter i sådana termer, att agera på samma sätt oberoende om jag är på jobbet eller hemma.

    • Just aspekten ”tänka på samma sätt på jobbet och hemma” tycker jag är mycket bra.

      Men blir dessa funderingar – främst när det gäller offentliga jobb och politik verkligen direkt applicerbara? I exemplet med äktenskapet, så avstår vi att göra saker för att inte såra, eftersom vi har känslomässiga skäl. När det gäller politik och ideologi är det ju däremot intellektuella aspekter som styr.

      Visserligen, vi avstår från att yttra oss – fortfarande för att inte såra någon (dvs känslomässigt) – eller för att inte ”åka dit” (dvs egentligen också känslomässigt).

      MEN: de egentliga skälen är yttre förhållanden som inte är känslomässiga utan intellektuella/åsiktsmässiga/ideologiska.
      OM det ändå finns känslomässiga skäl, så är de inte positiva och självvalda (hänsyn) utan snarare negativa och ”pådyvlade” (rädsla).

      – Det innebär att vi ger andra makt inte endast över våra känslor – utan även över vårt tänkande, inte minst när vi upprepade gånger ”väljer” att knipa käft och inlärningsprocessen internaliseras på ett psykologiskt plan. Efter en tid så funderar vi inte ens längre aktivt över att ”behöva knipa käft” – utan vår åsikt passiviseras, normaliseras och förändras slutligen. Inte för att vi aktivt tänker om – utan för att andra s.a.s har ”manipulerat” oss.

      Jag vet inte om så är fallet. Men om så skulle vara fallet, så…

  5. Nej, jag tycker inte att rasister ska sitta som nämndeman i en migrationsdomstol.

    Detta, antar jag, du tycker för att rasistiska åsikter strider mot dina åsikter i fråga om människors lika värde och för att det finns en överhängande riska att någon med rasistiska åsikter fattar ”politiskt motiverade” beslut som strider mot de värderingar och regler som satts upp för en migrationsdomstols verksamhet och beslutsfattande. En SD-anhängare kanske är av en annan åsikt, kanske rentav den motsatta.

    Men inte heller tycker jag att vi med rätta kan kalla oss för ett demokratiskt samhälle när vi (direkt eller indirekt) begränsar människors rätt att framföra sina åsikter. Till och med när de är rasister.

    Detta, antar jag, du tycker för att du är demokrat (och då inte i Amerikansk mening).

    Så, då står vi inför ett val: antingen 1) att förbjuda alla vars åsikter inte stämmer med rådande värderingar och regler för en uppgift inom offentlig verksamhet att utföra den uppgiften, till exempel skulle en rasistisk nämndeman i en migrationsdomstol diskvalificeras på grund av ”åsiktsjäv”, eller 2) att låta alla ha rätt att ha och att framföra sina åsikter oavsett den uppgift de har inom offentlig verksamhet.

    Konsekvensen av (1) är att det i praktiken är mycket svårt att vara (eller någon gång ha varit) politiskt aktiv och samtidigt ha ett arbete inom offentlig sektor. Konsekvensen av (2) är att resultatet av uppgifter inom offentlig verksamhet (riskerar att) färgas politiskt av den eller de personer som utför dem, till exempel beslut fattade i migrationsfrågor.

    För mig blir det då en fråga om demokratisk ”kostnad”; vilket val som innebär den största inskränkningen av demokratin och dess fri- och rättigheter och avvikelse från den demokratiska idealbilden (vad den nu är). Eftersom offentlig verksamhet i slutändan är politiskt styrd och de regler som finns är politiskt fastställda och att jag tror att resultatet av uppgifter inom offentlig verksamhet redan idag färgas politiskt (och alltid har färgats, både avsiktligt och oavsiktligt) av den eller de personer som utför dem (motsatsen – total professionalism – tror jag är omänskligt) ser jag kostnaden med (2) som mindre än att kräva total åsiktsfrånvaro av samtliga offentligt anställda. (För det går väl knappast att kräva att offentliganställda måste ha vissa specifika åsikter? Tänk om kraven ändras, vad händer då?) Och vem (och på vilka grunder) skulle få bestämma när det är fråga om ”åsiktsjäv” och när det inte är det?

    Alltså: jag måste tyvärr acceptera att en rasist kan sitta som nämndeman i en migrationsdomstol (just nu).

    Jag tycker dessutom att det är ”bra” att veta om det sitter en rasistisk person på en sådan uppgift för då har jag möjlighet att agera politiskt utifrån det. Smygrasister är farligare.

    • Tack för kommentaren, Simon. Din tolkning av (1) och (2) är min tolkning, likaså som din slutsats är ungefär min slutsats.
      Det är helt enkelt ett dilemma och vi hamnar i svåra avvägningsfrågor där vi egentligen gör fel i vilket fall. Det enda vi kan försöka är att gå den vägen som är ”mindre fel”.
      Påminner mig om min tid på Riksorganisationen Folkets Hus och Parker (takorganisationen för alla Folkets Hus och Folkets Parker).
      Där hade vi en omfattande diskussion om rasistiska organisationer skulle tillåtas att använda Folkets Hus. Problemet var liknande:
      1. Släpper vi in dem, så tillåter vi dem att arbeta mot våra värderingar.
      2. Släpper vi inte in dem, så bryter vi mot våra värderingar och motarbetar dem själva.
      I vilket fall motarbetas våra värderingar. Pest eller kolera.

Lämna en kommentar