Omvald till ordförande. Eller: Det här blir tufft.

Idag höll Vänsterpartiet Katrineholm årsmöte — och jag har fått den stora äran och förtroendet att fortsätta vara ordförande. Det är väldigt roligt, tycker jag, av många olika skäl:

Dels blir det min tredje period som ordförande, vilket åtminstone i teorin skulle kunna tolkas som att jag inte gör ett så fruktansvärt dåligt jobb.

Dels tror jag att det kommande verksamhetsåret kommer att vara väldigt roligt. Hela styrelsen består av väldigt kompetenta personer som dessutom brinner för politik, för jämlikhet, jämställdhet och antirasism. I bokstavsordning: Anita Johansson, Glenn Rindhoff, Gunnel Malm Bask, Helen Bülow, Jenny Lindkvist, Robert Dahlqvist, Soubhi Alsaied och Tony Rosendahl. Jag tror bestämt att vi med så många bra människor kommer kunna påverka politiken i Katrineholm — och göra den här staden åtminstone lite mer solidarisk.

Slutligen, så känns det både rätt och angeläget: i tider, där mänskliga rättigheter tummas på; i tider, där människor än en gång värderas på grund av sin härkomst eller religion; i tider, där människor räknas som kostnader istället för som människor… Ja, att i sådana tider vara medlem i det enda riksdagspartiet som utan att kompromissa vågar hålla fast vid medmänsklighet och solidaritet som grundprinciper trots att det inte ”ligger i tiden”, det känns förbaskat rätt.

Att dessutom få företräda just det där hårdnackat och tjurskalligt medmänskliga partiet som ordförande, det känns väldigt hedersamt – och samtidigt förkrossande svårt:

Visst, jag är ordförande. Men jag är bara en människa. En enda. 1. — Jag kan inte förändra den här jäkla världen.
Visst, vi har en stark och aktiv styrelse. Men vi är bara en handfull människor. — Skulle vi på fullaste allvar tro att vi kan vända skutan?

Men vet du vad? — Så klyschigt som det låter: Tillsammans, så kan vi klara det. Inte nog med det: om vi anstränger oss och hjälps åt, så kommer vi klara det. Alternativet är nämligen inte något alternativ. Varken för mig, för dig eller för oss.

Och definitivt inte för de som har det svårast.

Nej, vi har inget val. Vi måste klara det.

Tillsammans.

Facebook Comments

Lämna en kommentar