Miljöpartiets hjärträddning

Jag måste erkänna: jag hade nästan gett upp hoppet. Hoppet om att det fanns något meningsfullt (alls) med Miljöpartiet kvar. Missförstå mig rätt: det finns miljöpartister som jag tycker är väldigt vettiga – även om jag av förklarliga skäl inte alltid delar deras uppfattning. Men partiet som sådant började (?) göra sig själv helt obsolet.

Jag är inte helt säker om min uträkning ligger inom den statistiska felmarginalen, men när jag försöker mig åminnas Miljöpartiets vallöften å ena sidan – och vilka frågor som partiet drivit igenom i regeringssamarbetet med Socialdemokraterna å andra sidan, så hamnar jag på ganska så exakt 99,999999% av riktigt pinsamma plattlägganden.

Förbifart Stockholm som skulle skrotas? – Nix.
Bromma flygplats? – Låt mig småle.
Vattenfalls brunkol som skulle stanna i marken? – Hahahahahaaa.
NATO-värdlandsavtalet? – Det motståndet sköts visst ner.
Löftet att ”aldrig göra det svårare för människor att komma till Sverige”? – Behöver inte ens kommenteras, med tanke på att vi nu är absoluta bottenskrapet i EU, värre till och med än mönsterdemokratier och invandringsparadis som Ungern.

Nej, särskilt många fler löften finns inte kvar, som Miljöpartiet ens teoretiskt skulle kunna bryta (och till och med mp:s egen revisor har ju kommit fram till att partiet brutit mot sina vallöften).

Senast i helgen, under Vänsterpartiet Sörmlands strategikonferens var jag övertygad att den pågående förhandlingen om ensamkommande barns vara eller icke-vare (i ordets mest cyniska bemärkelse) skulle få ett givet resultat. Socialdemokraternas strategisk analys måste ha kommit fram till att de vill återvinna osäkra väljare som är beredda att lägga sin röst på ett nyfascistiskt parti med nazisitiska rötter. För att åstadkomma det, så har partistrategin varit att helt enkelt kopiera delar av det bruna partiets ståndpunkter, även om S (förutom i min hemstad Katrineholm) åtminstone sminkar grisen lite grann.

Skulle sossarnas partistrateger nu, mindre än ett år innan valet, ge efter för ”Miljöpartiets extrema krav”, att till och med ensamkommande barn borde ha rätt till en någorlunda rimlig rättsprocess? – Nej, dylika befängda krav kan avfärdas alltför enkelt genom lite högerpopulistiska utspel.

— Och att Miljöpartiet å sin sida skulle ha stake att sätta ner foten, det lät ju, med tanke på deras track-record, inte heller särskilt sannolikt. Det skulle dessutom helt omintetgöra målet som Miljöpartiets ledning tycks ha haft de senaste åren: att äckla bort även den sista miljöpartistiska väljaren som ännu inte skämts ihjäl över att en gång i tiden ha lagt sin röst på det partiet som hjälpte till att införa de hårdaste invandringsregler i hela EU – eller att i det närmaste tredubbla brytningen av brunkol i Vattenfalls (före detta) gruvor i Tyskland.

Men. Jag hade fel. (Tipps från proffsen: Bokmärk sidan och fetmarkera denna ypperligt sällsynta ordkombination).

Till synes fanns det en liten gnista anständighet kvar till och med hos ledningen av Miljöpartiet. Samma gnista som snarast manifesterar sig som eld och lågor hos de miljöpartister som jag personligen känner lite närmare – och som jag högskattar eftersom de just brinner för sina övertygelser. Enligt mediauppgifter ställdes koalitionsfrågan, vilket innebär att mp var beredd att sänka regeringen, för dessa ack så befängda, idiotiska – och enda rimliga – krav.

Så, kära mp-partistyrelse: Förlåt, att jag redan hade räknat ut er. Ge nu den där gnistan lite näring, är ni snälla (använd helst inte brunkolet som ni krängde). Se till att hitta tillbaks till det som ni enligt ert egna partiprogramm står för.

Då kanske vi rentav skulle kunna bli kompisar.

Facebook Comments

Lämna en kommentar