Men ät kött från spädbarn, då!

Foto: Archives New Zealand
Foto: Archives New Zealand

I DN läser jag om WHO:s varning: kött är cancerframkallande. Ett givet tillfälle för att plita ner några rader om vegetarianism och veganism.

Jag är vegan, och väljer att inte äta animalisk föda. Inte av hälsoskäl – trots att jag rent subjektivt upplevde en högst ovetenskaplig fastställd förbättring av allmänhälsan när jag för några år sedan bytte från vegetarisk kost till vegansk. Nej, jag är vegan av andra skäl.

Som kort inledning bara, för att bocka av vissa synpunkter: Du som hävdar att människan är köttätare och behöver kött (eller animaliskt protein eller whatever): nixpix. Du är mest troligen ute och cyklar. Människan är allätare och klarar sig precis lika bra på ren växtbaserad mat som med animaliskt föda – under förutsättning att det finns balanserad växtbaserad kost att tillgå.

Den som hävdar att homo sapiens som art alltid har ätit kött är sedan länge motbevisat. Människan är naturlig vegetarian!

Den som hävdar det är dock i sin tur också sedan länge motbevisat. Människan är naturlig allätare och behöver kött!

Det enda som verkar vara entydigt: vi människor är nog definitivt inte rena köttätare. Allt annat är omtvistat. Det tycks vara enklare för människan att tillgodogöra sig vissa födoämnen i animalisk form – och det tycks krävas mycket mindre noggrannhet i matplaneringen. Men det innebär inte att det är enda vägen. Samtidigt tycks många hjärt- och kärlsjukdomar vara förorsakade av köttkonsumtion. En annan sak som forskningen tycks vara enig om: det går utan tvekan och utan problem att leva på helt växtbaserad föda – eventuellt med kosttillskott, särskild vid vissa ämnesomsättningssjukdomar.

Att påstå att du behöver animaliska proteiner är i samma nivå som om jag skulle påstå att jag behöver en kopp kaffe eller ett bloss på min e-cigg. Varken du eller jag behöver varken det ena eller det andra, däremot kan vi mycket väl ha utvecklat vanor som medför att vi fungerar bättre eller sämre med eller utan en viss substans. Visserligen, du vill nog helst inte hindra mig från att avnjuta mitt morgonkaffe – men behöver jag koffeinkicken för att överleva? – Knappast.

Moral och etik

Som sagt, jag är vegan. För mig har inte hälsoaspekterna varit av särskild stor betydelse. Etiska och moraliska argument har varit mer än tillräckliga för att sluta äta kött. Min egna djuretiska position är kanske inte alldeles enkel att förstå. Någonstans började det med lektyren av filosofen Peter Singer. I boken Djurens Frigörelse (pdf) utvecklar Singer sin s.k. preferensutilitarism i relation till djur. Preferensutilitarism är en filosofisk strömning som, förenklat uttryckt, bedömer moraliskt handlande efter dess effekt. Det som medför att flest intressen tillgodoses på bästmöjliga sätt och med minsta möjliga påverkan, det är det som är bra, god och eftersträvansvärt.

När jag står inför valet, hur jag ska agera, så finns ur det utilitaristiska perspektivet ett antal olika sått att bedöma, om mitt handlande är moraliskt rätt eller fel, bra eller dåligt. Kan jag göra något annat istället, som medför större nytta? Kan jag uppnå samma mål på ett sätt som medför mindre skada eller lidande? Hur står sig mitt mål i relation till de (negativa) effekterna som handlandet har?

Svaren på dessa frågor är enligt mitt tycke tämligen självklara, när det gäller att äta kött. Huvudsyftet med att äta är att få i sig näring för att kunna överleva, helst utan bristsjukdomar längs vägen. Det målet kan bevisligen uppnås genom att äta animaliska produkter – men minst lika bra med hjälp av en ren växtbaserad diet. Eftersom målet som uppnås är samma (att bli mätt och få i sig all nödvändig näring) – och eftersom det ena alternativet förorsakar så oändligt mycket mer lidande än det andra, så finns det ingen som helst tveksamhet kring vilket av alternativen som är moraliskt bättre. Som tips: det är inte köttätandet som är bättre.

En inbiten köttätare kan argumentera, att vi människor är högrestående varelser och därför på något sätt har ett frikort, när det gäller att ha ihjäl och äta upp ”lägrestående”. Det mänskliga intresset av att äta kött skulle i så fall, för att följa den utilitaristiska argumentationen, av någon anledning vara större än djurens intressen att inte behöva lida, dödas och käkas upp.

Det är dock en argumentation som – rent logiskt – inte riktigt håller. Du som accepterar argumentet, har en del förklaringar att göra: exakt varifrån skulle denna mänskliga rättighet komma ifrån? Är det någon sorts Gud som har gett oss den rätten? – Eller är det fråga om den starkares överlevnad?

Den tänkande varelsen

Det vanligaste svaret på den frågan brukar (åtminstone i våra sekulariserade samhällen) oftast handla om att vi människor är de mest utvecklade och smartaste djuren. Ibland utvecklas det med argumentationer om att vi är de enda tänkande varelser, att vi människor, till skillnad från ickemänskliga djur, har abstraktionsförmåga, tidsuppfattning etc.

Om vi, för diskussionens skull, köper att vi människor är de enda tänkande varelser, att det är just det som särskiljer oss från djuren och att det därigenom ger oss rätten att utnyttja/döda/äta varelser som saknar den förmågan, så leder det bara till ännu större avgränsningsproblem. Vad säger vi om nyfödda barn? – De saknar i regel förmågan till avancerat abstrakt tänkande, det borde vi kunna enas om? – Visst, men de har ju potential att bli abstrakt tänkande varelse. Check. Där föll den jämförelsen.

Personer med omfattande hjärnskador eller grava funktionsnedsättningar, då? Saknar inte många av dessa förmågan till abstrakt tänkande etc? – Jo, i många fall kan högre primater rentav ha större förmåga till inlärning och ”tänkande” än t.ex. människor som ligger i koma. — Innebär det att vi borde käka upp människor som är i koma eller som har allvarliga hjärnskador (kanske när det är konstaterat att personen inte har någon utsikt att tillfriskna)? Om du svarar jakande på den frågan, så håller möjligen ditt logiska resonemang, även om det skulle vara vidrigt.

Om du däremot, i likhet med undantagslöst alla som jag hittills diskuterat frågan med, kommer till slutsatsen att, ”nja, käka människor är nog inte ok”, då har du, rent logiskt, ett problem. Din förklaring till varför vi skulle ha rätten att äta djur (men inte människor med omfattande hjärnskada) går nämligen hux-flux i en cirkel: vi får äta djur eftersom de är djur, men vi får inte äta människor eftersom de är människor – med enda motiveringen att djur är djur och människor är just människor. Vid den punkten kan du bara falla tillbaka till någon annan förklaring om varför människor, på något oförklarligt sätt är mer värda. – Om du inte lyckas med att bryta dig ur den cirkelargumentationen, så skiljer sig din ”förklaring” i dess logiska substans inte på något sätt från rasisters argument om den egna ”rasens” överlägsenhet, sexisters argument om det egna könets dito eller Djurgårdares argument för vadsomhelst, för den delen. De saknar substans.

Jag vill betona det jag skev i sista stycket, inte minst eftersom det är så roligt när köttätare blir så vackert förbannade över det: i slutändan är argumentationen för den mänskliga artens rätt att äta djur exakt samma som rasisternas argumentation för den egna ”rasens” överlägsenhet. Eftersom förklaringen för människans (eller den egna ”rasens”) överlägsenhet saknar all logisk validitet, så är den just det: inte logisk.

Men Darwin, då?

Den enda gångbara utvägen ur det logiska dilemmat som jag kan se är den rena Darwinismen; vi människor får döda djur och äta kött, eftersom vi kan. Eftersom vi är smartare, större och starkare. Survival of the fittest, all day long.

Ja. Det kan en jo tycka. Inte heller är argumentationen ologisk i sig. Men den blir väldigt problematisk, när den överförs till andra sammanhang: om det nu verkligen är Darwinismen som ska vara rättesnöre för hur vi lever och bygger samhällen, så måste vi nog förändra nästan allt. Stöld måste vi nog tillåta, såvida tjuven är smartare, starkare, eller vad det nu må vara. Våldtäkt förutsätter i grunden att den som våldtar på något sätt är starkare än våldtäktsoffret, oavsett om det är frågan om psykisk eller fysisk styrka eller om den uppnås eftersom gärningsmannen var så ”smart” att ta med vapen. Om vi nu (mot förmodan) verkligen tycker att vi ska bygga våra liv och våra samhällen på Darwinismens grunder, så är den enda logiska slutledningen att våldtäkt faktiskt är något som är ganska så bra. Det är ju bara en manifestation av att hen som är starkare har all rätt i världen att göra som hen behagar.

— Nej! säger du. Stopp och belägg, ditt äckliga as! Sluta kalla mig våldtäktsman! Du kan väl inte på allvar jämföra att äta kött med att våldta en människa! Det är banne mig skillnad på människor och djur! Vi har ju faktiskt moralen också, som styr vad vi får och inte får göra! Mänskliga rättigheter och sånt!

— Jorasåatt… säger jag. Du återgår ju bara till just den där skillnaden mellan djur och människa, som du alldeles nyss inte kunde förklara. Du går bara i cirklar, igen: ”En människa har mänskliga rättigheter eftersom hen är människa. Anledningen för det är att hen är människa. Vilket beror på att hen är människa. Eftersom hen är människa. Det bevisar jag genom att konstatera att hen är människa…”

Innebär det att jag inte tror på mänskliga rättigheter eller likställer ickemänskliga djur med människor? Likställer jag brott mot människor och brott mot djur? Påstår jag att alla som äter kött är våldtäktsmän (eller jämförbara med dessa)? — Nej. Definitivt inte.

Men jag ser mänskliga rättigheter och människovärdet inte som något gudagivet eller någon medfödd osynlig kroppsdel som per automatik ligger i människans natur. Mänskliga rättigheter (och djurs rättigheter, för all del) är enligt min förståelse huvudsakligen sociala konstruktioner, till stor del baserade på moraliska överenskommelser. Vi ”säger” helt enkelt att alla människor är lika mycket värda, fullt medvetna om att det inte är något som vi någonsin kan bevisa. Vi enas, nästan agnostiskt, om att agera som om dessa rättigheter finns, oavsett om de egentligen finns eller inte — eftersom det blir enklast då, för alla inblandade. Med andra ord: vi kommer överens om att ”den starkares rätt” är fel princip att bygga moral (och samhällen) utifrån.

Den som resonerar på det viset kommer inte undan. Hen måste fortfarande kunna besvara frågan om den där skarpa skiljelinjen mellan mänskliga och ickemänskliga djur. Varför godkänner vi mänskliga rättigheter – men tillerkänner inte samma (eller motsvarande) rättigheter till andra djur som inte råkar vara människor? Om allt nu bygger på moral som social konstruktion och därmed i grunden på logik, varför drar vi upp en skiljelinje som inte tycks kunna motiveras med varken moral eller logik? – Frågan skickar oss bara tillbaka till ruta ett: ”Vi får äta djur eftersom vi får äta djur.”

Logiskt? Nej, inte för fem öre.

So what?

Då återstår bara summeringen.

Eftersom ni som äter kött inte kan visa ett enda giltigt argument som ger er en moralisk rätt att utnyttja, döda och äta djur, var i hela fridens namn tar ni den där rätten ifrån? — Så länge ni inte kan presentera ett logiskt giltigt svar på den frågan, måste ni nog finna er i att bli kallade för ologiska, hänsynslösa och omoroaliska, av sådana självutnämnda vidriga godhetsapostlar som mig.

Facebook Comments

Lämna en kommentar