Livet som leker ”livet leker”

Tillbakalutad i sittgruppen i husvagnen tittar jag ut på snöfallet som klär campingplatsen i ett vitt sammetstäcke. (Lätt-) glöggen står ångande bredvid mig och mina hemlagade Ravioli lägger sig till ro i mätta magen. Värre kunde man ha det.

De senaste dagarna har kännetecknats av ett underbart lugn, som delvis uppenbarligen beror på ledigheten; med numera tio dagar i sträck den längsta ledigheten jag haft på åratal utan att behöva hoppa in och ta hand om akuta problem. Visserligen, även nu kopplar jag inte bort arbetslivet helt och hållet och mailar, gör lite småfix och planerar, men det är ingenting, jämfört med tidigare års stora utryckningar.

Förutom lite home-improvement i husvagnen (varför, åh varför älskade man det äckliga ljuset av neonrör i slutet på åttio- och början på nittiotalet???) är det tid för avkopplande promenader (bilden ovan härstammar från en sådan och visar Älvkarlebyfallen) — och inte att förglömma: att umgås med helt okända personer:

Jag kom till den här campingplatsen för inte mer än två dagar sedan. Oaktad det, så kom igår kväll (nyårsafton) inte mindre än tre andra husvagnsboende (helt obereonde av varandra) för att släpa med mig till det gemensamma nyårsfirandet.

Personer jag aldrig har mött förut. Personer jag inte har pratat med. Personer som inte har den blekaste, vilken kuf jag kanske är. — Men personer som ser det självklara i att man är en del av ”husvagnsfamiljen”. — Senast något liknande hände var nog när jag tidigare under en period mellan lägenhet och hus också bodde på en camping — eller under tiden jag bodde i studentkollektiv.

Att hitta en sådan anda i hyreshus eller villaområden… Tja…

Det kanske är den relativa utsattheten som vissa grupper av människor befinner sig i som gör att de svetsas ihop. Missförstå mig rätt: att under semestern ligga i husvagn, som de flesta på den här campingen gör, det gör inte dig till en utsatt person. — Däremot är det enkelheten och de vardagliga problemen som helt enkelt måste lösas, och som enklast löses tillsammans: oavsett om det nu gäller att backa in en husvagn på en oskottad ställplats eller att hjälpas åt för att få bort halvmetern snö på tälttaket. Dessa små göromål och praktiska bestyr finns helt enkelt inte i klassiska bostadsområden.

Här däremot är det en självklarhet att vara solidariskt — utan att någon ens skulle behöva reflektera över ordet. Logiken är lika självklar som enkel: ensamt är just jävligt ensamt.

Facebook Comments

Lämna en kommentar