Kommunstyrelsens ordförande = polis, åklagare, domare, bödel och gud?

Återigen ett lokalpolitiskt inlägg, men återigen föroppningsvis med relevans utanför regionen (efter gårdagens feministgnäll). En fråga som vi diskuterade på ett styrelsemöte inom vänstern idag. Igår antog kommunfullmäktige en revidering av informationssäkerhetspolicyn, som i praktiken ger kommunstyrelsens ordförande rätt att tämligen fritt läsa andra politikers (!!!) e-post.

Visserligen finns det smärre formella krav. Den exakta formuleringen lyder

I det fall det rör en förtroendevald politiker har kommunstyrelsens ordförande efter kontakt med personalkontoret rätt att, efter en skriftlig begäran till IT-kontoret, få tillgång till den förtroendevaldes e-post och hemkatalog vid misstanke om oegentligheter.

Om jag skulle vara en nyfiken kommunstyrelseordförande skulle det som krävs alltså vara

  1. kontakt med personalkontoret (som i skarpa lägen inte skulle kunna säga ifrån, dessutom innebär formuleringen inte att de s.a.s. behöver ”godkänna”, det räcker med att just kontakta dem) — samt
  2. det som väldigt svävande formuleras som ”misstanke om oegentligheter”.

Varken ”misstanke” eller ”oegentligheter” är härvid specificerade – men samma dokument (pdf, se sid 30; obs: 30+MB) ger lite vägledning: målet är nämligen att bl.a. säkra information mot sabotage, skada och förlust — men även att säkerställa informationens riktighet.

Det tål att upprepas. Det här avser förtroendevalda politiker. För att kraven ska vara uppfyllda och kommunstyrelsens ordförande ska få en trevlig kvällsläsning räcker det med att han tror (=misstanke) att det som någon annan politiker skriver inte stämmer överens med hans egna politiska övertygelse (=är oriktigt) och att han slänger iväg ett mail till personalkontoret (=kontakt).

Alla yttringar i stil med ”nejdå, sånt skulle jag ju aldrig göra” är kanske korrekta — men det är inte det som är frågan. Det handlar inte om att lita (eller inte lita) på nuvarande innehavare av posten. Det handlar om principen. Onekligen är det två i grunden väldigt legitima intressen som möts och som behöver mätas mot varandra: intresset att ha en hög informationssäkerhet å ena sidan — och allt patetiskt tjafs om medborgerliga och politiska rättigheter å den andra.

Det som bör göras i dylika lägen är att hitta en avvägning, en balans. Men ärligt talat: jag har nog aldrig sett ett så taffligt och pinsamt misslyckat försök att undvika att ens låtsas att försöka att hitta en balans.

En princip som ger en person den formella rätten att mer eller mindre godtyckligt snoka i andras e-post är inte balans. Det är inte rättssäkerhet. Det är inte demokrati.

Det är envälde.

Välkommen till Katrineholm.

Facebook Comments

4 tankar på “Kommunstyrelsens ordförande = polis, åklagare, domare, bödel och gud?

  1. Hur skulle set formuleras för att dessa båda intressen skulle samsas? Har du något förslag till mig son håller på att formulera för min kommun.

    • Absolut inte som ovan. Är det verkligen kommunstyrelsens ordförande som ska sköta sådant? Och vad har personalkontoret med saken att göra – det berör väl först och främst den ”misstänkte”? Misstankar om brott borde väl skötas av polis och åklagare… Vid misstanke om brott, anmäl till polis – de kan begära ut e-post. Det är bara att låta de förtroendevalda veta det.

      Och vad händer om kommuninvånarna vet att deras mail till förtroendevalda kan bli lästa i hemlighet på godtyckliga grunder?

    • Håller helt och hållet med Småpåven. Jag tror dessutom att en reglering måste vara mycket mer specifik.
      Exakt vilka oegentligheter avses? Är det innehållet som behöver vara ”oegentligt”, är det fildelning som avses, ekonomisk brottslighet, dataintrång? Är Göran Dahlström verkligen rätt person att analysera dataintrång, tex?

      Beroende på området som berörs tror jag att det behövs olika sätt att angripa – och att reglera. Dessa regleringar måste åtminstone vara så ”vattentäta” att det dels inte kan uppstå någon större godtycklighet och dels att eventuellt missbruk kan kontrolleras.

      Om en sådan insyn ens behövs, vilket jag faktiskt alls inte är övertygad om eftersom vi har ett någorlunda fungerande rättsväsende, men om vi alltså antar att en sådan insyn behövs, så ska den inte vara upp till en en enskild persons godtycke utan bör överlåtas till exempel till en ”parlamentariskt” sammansatt grupp av tex alla gruppledare tillsammans.

Lämna en kommentar