Jag vill ha tuttar

En kanske halvprovocerande rubrik, men ack så sann. Jag vill ha tuttar.
Inte för den sexuella objektifieringens skull — utan för att de tycks vara j*kligt praktiska.

För två veckor sen påbörjade jag min pappaledighet med ettåringen (på det öppna nätet döpt till Microselig). Att kunna vara pappaledig är en underbar chans att bygga en djup relation mellan mig som far och barnet. Inte bara det: det är en extremt rolig tid, internet e minst för mig själv som under en period och under några timmar per dag får lägga mina sedvanliga vuxenåtaganden åt sidan och bli barn på nytt. Får leka. Får fåna mig. Får dansa med ett litet knytte i famnen, när andra knegar på arbetsplatsen. Får uppleva en del av de ”första-gången-du-gjorde-det-här”-momenten.

Det är underbart, bortom alla ord.

Men det finns ett litet aber: när energin lämnar oss eftermiddagen och det blir dags att sova middag, då är energin verkligen slut. Inte främst hos mig — utan hos det där lilla knytet som lekt och skrattat och dansat och hoppat hela dagen. Det är dags för mys, värme och närhet. Dags att krypa upp i pappas famn, dags att kärleksfullt och med trevande fingrar känna på pappas ansikte. Dags att somna.

Dags att piggna till och bli bottenlöst besviken. Ledsen utan bortre gräns. Så upprörd att skriken måste höras några mil bort.

Pappan sjunger lugna sånger.
Pappan danser med knytet i famnen.
Pappan klappar kärleksfullt och försöker att lugna.
Pappan gör välling.
Pappan värmer nedfryst bröstmjölk.
Pappan berättar sagor.
Pappan läser högt ur favoritböckerna.
Pappan drar igång spellistan med favoritlåtarna.
Pappan kramar.
Pappan försöker att vara rolig istället.
Pappan hoppar och skuttar med lillan.
Pappan försöker lugna.
Pappan försöker piggna upp.
Pappan försöker allt han kan komma på.

En timme går. Gråtet slutar inte. Under korta stunder avtar det i intensitet för att därefter öka med återhämtad kraft.
Känslan att inte räcka till. Att inte ens kunna trösta sitt egna barn.

Två timmar går.

Mamma kommer hem. Slänger upp brösten på bordet (nåväl, bildligt talat).

Några sekunder går.

Knytet sover tryggt och glatt.

Jag tittar fylld av kärlek på det sovande barnet och en ansats till tanke kryper fram ur reptilhjärnan: ”Jag vill ha tuttar…”

Facebook Comments

Lämna en kommentar