Jag tror, jag skiter i det här…

Den som (mot förmodan och bättre vetande) surfade in på Selig.se under de senaste månaderna (och åren) har behövt upptäcka, att det inte fanns något nytt, inte denna gång heller. Bloggen har legat på is – och det finns ett antal mer eller mindre goda anledningar för det.

I begynnelsen fanns ordet

Jag började att blogga på riktigt år 2002 (efter att innan ha haft en publik nätdagbok sedan 1997). I början var bloggandet ett sätt för mig att formulera tankar, att öva mig själv i argumentation, att få hjälp med att tänka högt i frågor, där jag inte hade kommit till någon slutsats. Till sitt innehåll skilde sig inte nätdagbokens (och senare bloggens) innehåll särskilt mycket från en dagbok. De innehöll allt från högt till lågt. Från roliga saker som jag hade sett över resedagböcker (serien om Cykelsemester med Lådcykeln innehåller några av de mest lästa artiklarna på bloggen) över lite djupare funderingar till närmast rabiata inlägg i den politiska debatten (de finns under etiketten Politik). Därutöver ett större antal inlägg även om ADHD – och hur det påverkar mitt liv inte minst med fokus på de positiva aspekterna som annars gärna glöms bort.

Ja, det mesta ryms på bloggen.

Alltför spretigt!

Eftersom jag själv jobbar med webbutveckling och -strategi och har hjälpt säkerligen hundratals kunder och uppdragsgivare att komma igång med sina webbplatser och bloggar, så skulle jag tveklöst vid något tillfälle påtalat att ”den där bloggen är alltför spretig!”

Den innehåller alltför många olika ämnen för att slå igenom det digitala mediebruset.

Om du vill lyckas att synas högt i sökmotorerna, om du vill muta in ditt område, så är det helt ofrånkomligt att specialisera dig, att nischa dig. Om du har många olika teman  som du vill skriva om, så är det gemena rådet att segmentera. Starta då en webbplats, där du bara skriver om politik – och en annan, där du bara skriver om ADHD. Vill du berätta om cykelsemestrar med lådcyklar? – Starta en alldeles egen blogg för det. Nyckelordsdensitet är det nya svarta.

Leva som en lär

Under de senaste åren lyssnade jag till rådet som jag skulle gett mina uppdragsgivare. Istället för att skriva här på bloggen, så skrev jag (inte sällan under pseudonym) på politiska sajter. Partipolitiska inlägg hamnade hos Vänsterpartiet. Artiklar om ADHD i Facebook-grupper, inlägg om lådcyklar i andra Facebook-grupper och på temaspecifika sajter. Artiklar som rör webbutveckling och strategi publicerades på företagets webbplats. Allt precis enligt skolböckernas beskrivningar om hur det ”bör” vara.

Men när alla inlägg är skrivna och fördelade till nätets alla hörn, så finns det inte mycket mer att berätta. Allt som är intressant är redan sagt.

Den sociala webben förändras och förändrar

Denna segmentering av livet i vitt skilda ”målgrupper” är dock inte allt som hände. Från att ha varit en s.k. early adopter som var (hyper)aktiv inom allt som hette sociala medier (även härom finns det mängder med artiklar med etiketten Sociala medier), så började under de senaste åren en viss distans växa sig starkare. Jag hade hoppats att den sociala webben skulle kunna leda till en demokratisering av det politiska samtalet. Under många föreläsningar som jag höll påpekade jag att vi befann oss mitt i ett av de största sociologiska experimenten: vi visste att användningen av sociala medier kommer påverka inte endast samhället – utan även oss som ständigt uppkopplade människor. Och ju längre tiden gick, desto mer övertygad blev jag om att förändringen (åtminstone under de senaste åren och i den formen vi ser just nu) inte verkligen är av godo:

Vi har hamnat i ett läge, där vår närvaro på den sociala webben kännetecknas av omedelbar behovstillfredsställelse. Vi mäter våra blogginlägg, statusuppdateringar på Facebook, våra Instagram-bilder och våra tweets i antalet gillningar, delningar och retweets. Det leder ofrånkomligen till att det som är ”extraordinärt” premieras – och det som är ”ordinärt” blir oviktigt. Uppenbarligen för algoritmerna hos Google, Facebook, Twitter, Instagram, Snapchat och andra – men i allt tydligare grad även för oss som människor. När du upplever att en viss form av inlägg genererar mer ”tillfredsställelse” än en annan form, så kommer du konditioneras att hellre lägga upp sådant som ger effekt och allt mer sällan sådant som ingen bryr sig om. Stimulus och respons. Det fungerade på Pavlovs hundar – och det fungerar på dig.

Dessa verkningsmekanismer av den sociala webben är inte någon väldold hemlighet. Det är så som den sociala webben fungerar. Det är ryggmärgen och hjärtat i Facebooks och Googles algoritmer. Helt enkelt för att det funkar.

Men.

Men det leder till en utveckling som jag tror är problematisk, kanske rentav farlig. Om jag bara lägger upp bilder från de mest underbar tillfällen eller från de vackrast presenterade maträtterna; om jag bara berättar om de aspekter hos mig som jag tycker om; om jag bara skryter om mina härliga resor, allt för att få flest gillningar – då skapar jag en utopisk och förvrängd bild av mitt liv. Om jag, omvänt, bara berättar om mina djupaste abysser eller mina mest smärtsamma upplevelser, allt för att kanske få flest ”*kram*”-kommentarer, så är bilden dystopisk, men minst lika förvrängd. Porträttet som ritas upp blir – logiskt konsekvent – närmast bipolär och kännetecknat av extremerna.

Det värsta dock: det som vanligtvis händer mellan dessa extremfall, det som utgör 95% av min och din tid, det som till vardags kallas för ”livet”, det får inte utrymme och riskerar att bli irrelevant. Det är nämligen inte klickvänligt optimerat.

Om du av någon anledning inte är alltför bekväm med ditt liv eller den du upplever dig själv att vara, så är det inte svårt att förlora sig i kakofonin av kimärerna, i statusuppdateringarnas Potemkinbyarna.

Att jag kanske inte är en stor anhängare av den utvecklingen kommer kanske inte som någon alltför stor överraskning.

Jag tror, jag skiter i det här…

Därför tror jag, att jag skiter i det här. Mitt liv består inte av superlativ där allt antingen skimrar i guldrosa eller är dränkt i bajsbrunt. Mitt liv består av höjder och avgrunder – men framförallt av det som finns däremellan. Mitt liv består av min familj, mitt vanliga jobb (webb, utveckling, strategi), mitt politiska engagemang, mina bekymmer med ADHD – och fördelarna som ADHD:n innebär. I mitt liv finns extraordinära och helt ordinära människor och möten. Mitt liv innehåller cykelsemestrar med lådcykel lika mycket som veckohandling. Här finns det grandiosa fjällvandringar lika mycket som mindre klickvänliga vandringar i grannskogen eller min morgonrunda, när jag lämnat dottern på förskolan. Mitt liv innehåller förkylningar, nageltrång och ett helt ointressant BMI strax  över 24. En sak som mitt liv (bortsett från arbeten åt uppdragsgivare) inte består av, så är det någon förbaskad nyckelordsdensitet.

Om jag skulle vilja göra en blogg av allt det där, så skulle jag tveklöst vid något tillfälle behöva påtala att ”den där bloggen är alltför spretig!” – Precis som innan.

— Men vet du vad? Jag tror jag skiter i det där. Än värre: jag tror jag utmanar det.

Mitt liv är grått och ordinärt. I alla fall, när det inte är bläcksvart. Eller grått. Eller de gångarna, där solen skiner ordentligt och dränker allt i de mest skimrande färger. Det är det som är den sanna berättelsen – och det är dessa berättelser som inte minst sen sociala webben behöver mer av för att bryta superlativens klickvänliga diktatur.

Om jag skulle vilja göra en blogg av det där, så finns det egentligen bara en sak att säga: ”Den här bloggen är fortfarande inte tillräckligt spretig!”

Facebook Comments

Lämna en kommentar