Frågor om sociala medier som egentligen borde ha ställts

Få av mina läsare kan ha undgått de senaste dagarnas drev i Katrineholms kuriren mot kommunchefens användning av sociala medier. Jag har tidigare ondgjort mig över sättet som ”granskningen” gjordes på — och min ståndpunkt idag är (om möjligt) ännu mer bekräftad än tidigare. Det sagt, så har jag de senaste dagarna åtminstone försökt att förstå kritiken. Inte den kritiken som framförts (som enligt mitt menande missar varenda poäng) utan den kritiken som kanske egentligen menas.

Jag är en stark anhängare av en ännu starkare press och tycker att den här frågan, i likhet med alla andra frågor som rör offentliga verksamheter, måste granskas, synas, i det närmaste sönderanalyseras. Vi pratar användning av skattemedel, både i reda pengar och i arbetstid — och det innebär att vi vid varje tillfälle måste kunna ge bra och uttömmande svar hur dessa resurser används — och att allt går åtminstone 100000 procent rätt till.

Därför några frågor, hastigt nedskrivna, som jag tycker borde ha ställts. Inte alla av frågorna har jag själv ett färdigt svar på. Några av frågorna är till och med omöjliga att besvara med absolut visshet.

Men de borde ställas. Av någon.

Exakt hur påverkas demokratin av nya sätt att kommunicera?

Diskussionen kring #kkgate har i mångt och mycket handlat dels om journalistrollen och dels om möjligheten och lämpligheten att andra än traditionellt utbildade journalister aktivt deltar i debatten och påverkar den. Ingen ny fråga och både rent praktiskt och informationsteoretiskt ingen enkel sådan. Mycket har det skrivits om det, många teoribildningar finns det. Rentav diametrala åsikter som är svåra att förena – utan att varken den ena eller andra behöver vara fel i grunden. Ett kort avsnitt endast ur Noam Chomskys ”Media Control”, en bok som enligt mitt tycke hör till de som inte bör missas i någon bokhylla.

The role of the media in contemporary politics forces us to ask what kind of a world and what kind of a society we want to live in, and in particular in what sense of democracy do we want this to be a democratic society? Let me begin by counter-posing two different conceptions of democracy.

One conception has it that a democratic society is one in which the public has the means to participate in some meaningful way in the management of their own affairs and the means of information are open and free. If you look up democracy in the dictionary you’ll get a definition something like that.

An alternative conception of democracy is that the public must be barred from managing of their own affairs and the means of information must be kept narrowly and rigidly controlled. That may sound like an odd conception of democracy, but it’s important to understand that it is the prevailing conception. In fact, it has long been, not just in operation, but even in theory. There’s a long history that goes back to the earliest modern democratic revolutions in seventeenth century England which largely expresses this point of view.

– Noam Chomsky: Media Control: The Spectacular Achievements of Propaganda

Att demokratin kommer förändras av konversationsmedia, tror jag står utom tvivel. Vi kan se tendenser redan idag, några är uppenbara, andra mer dolda: makthavare får egna kanaler istället för att behöva förlita sig på tidningar. Tidningar som Katrineholms kuriren, med en uttalad politisk inriktning och dagordning 1)”Åsikterna i Katrineholms-Kurirens ledare ska, enligt av tidningens ägare fastställd ordning, bygga på liberal och frisinnad grund.”, http://kkuriren.se/ledareasikter/kronika/1.71836, förlorar makt och inflytande. Som jag skrev tidigare: i takt med att de förlorar i trovärdighet på grund av sina oetiska tillvägagångssätt, felvinklingar och medvetna eller omedvetna censureringar, 2)Krister Wistbacka, chefredaktören för Katrineholms kuriren hävdar ihålligt att t.ex. kommentarscensueringar inte förekommer, men det finns alltför många (inklusive mig själv) som kan vittna om att det påståendet är ren och skär bullshit. Sorry. i samma takt förlorar de även trovärdighet inom andra områden.

Om inte vi alla, både förespråkare av en ökad dialog och ”gammelmedia” blir medvetna om det, så riskerar vi att den ytterst viktiga granskningsfunktionen som journalister har under en lång tid kommer att ersättas av… just ingenting.

En klar seger för dispoter och en allvarlig risk för ett demokratiskt samhälle.

Informella påverkansvägar

En av de kanske svåraste frågorna direkt efter det: sociala medier ger mig som medborgare chansen att träda i direkt kontakt med makthavare. Det innebär att tidigare hierarkiska kontaktvägar inte längre används (eller behöver användas). Självfallet är det en stor fördel för mig som själv är en aktiv användare av den sociala webben.
Hur ser det däremot ut för personer som inte är aktiva på sociala medier? — Visserligen, dessa har exakt samma möjligheter som tidigare att påverka och/eller göra sin röst hörd. Men är dessa två olika vägar verkligen helt jämnställda?
Finns det inte en risk att en fråga som kommer från mig (med min historia av att skriva vällästa, mindre välformulerade och ännu mindre respektfulla artiklar) ges en annan vikt än en fråga av en okänd person? — Behandlas den kanske snabbare än om jag skulle gå formella vägar, kanske helt enkelt för att den där Selig inte kan hålla käft och bara kommer gnälla ganska så högljutt om vi inte svarar snabbt?

Finns det kanske till och med en risk för att den offentliga verksamheten, oavsett om det är fråga om den politiska delen eller förvaltningen, blir mer populistisk? Det diskuteras huruvida sociala medier och vårt behov att framställa oss i ”bra dagar” kan ha en psykologisk förmåga att påverka våra faktiska handlingar. Vi vill framstå som ”balla” och då gör vi mer ”balla” saker. – Och fattar kanske ”ballare” beslut?

Jag tror iofs inte att den frågan är ny i sig: om jag skulle vara makthavare och fick två frågor, dels av en renommerad tidning (som kan skada mitt anseende) och dels av någon ”obetydande” människa, vilken fråga skulle jag prioritera att besvara snabbast och bäst?

Det som kanske skiljer den traditionella frågan mot den som framförs via sociala medier är att det i det senare fallet snarast är ett strukturellt problem.

Eller är det ett problem? Finns det en risk att frågor av (inflytelserika) personer inom den sociala webben prioriteras? Finns det exempel på att ärenden som inkommer via sociala kanaler ges en större prioritet och kanske till och med får andra resultat, jämfört med sådana som inkommer den traditionella vägen?

Om det ens finns en sådan risk, vilka åtgärder kan träffas för att förhindra att risken blir till en verklighet?

Transparens vs upplevd transparens

Vi har under de senaste dagarna hört mycket om transparensen som lovordats. I en nyhetsartikel den 16 februari tar Katrineholms kurirens reporter upp frågan. Visserligen, även den artikeln missar målet (men bara milsvidd, så det är lugnt) och innehåller fler fel än rätt (vi börjar bli vana, så det är också lugnt), men om vi bortser från den icke-befintliga journalistiska kvalitén, så är själva poängen valid (trots att man måste leta efter poängen mellan raderna): den transparensen som vi pratar om är allt annat än en transparens. Det är en transparens och öppenhet som är på avsändarens villkor.

Tillåt mig en liten exkurs till offentlighetsprincipens historiska rötter. När offentlighetsprincipen började utvecklas på 1760-talet som ett verktyg för ökat insyn i myndigheters verksamhet såg världen lite annorlunda ut. All kommunikation som inte skedde i det direkta personliga mötet, var skriftlig. Telefon eller e-post, fax eller sociala medier, allt detta fanns inte.

När en enskild ville kommunicera med en myndighet (utan att på plats prata med företrädare för myndigheten), så var han/hon så illa tvungen att skriva ett brev. Denna skriftliga handling skickades i regel till en central adress inom den mottagande myndigheten, där alla brev öppnades av en registrator, inregistrerades — och först därefter överlämnades till den personen inom myndigheten som skulle stå som slutgiltig mottagare.

Samma förfarande tillämpas i grunden än idag, i regel ofta dock endast för skriftliga handlingar. Flertalet elektroniska dokument (oavsett om det är fråga om e-post, direktmeddelanden på Twitter, sms eller Facebook-meddelanden) går istället direkt till den slutgiltiga mottagaren. Den personen är förvisso skyldig att hålla dessa väl ordnade och/eller arkivera och diareföra dessa, men endast under vissa förutsättningar. Bedömningen om förutsättningarna är uppfyllda eller inte gör dock ingen annan än den slutgiltiga mottagaren själv.

Det innebär att den tidigare självklare kontrollfunktionen med en registrator som per automatik stämplar in all kommunikation utan att göra några bedömningar i allt högre grad ersätts av bedömningar av den slutgiltige mottagaren.

Åtminstone utrymmet för missbruk har blivit avsevärt högre: en tjänsteman som medvetet bryter mot lagen skulle troligen inte vilja diarieföra e-post som kan bevisa den lagstridiga aktiviteten. Med det inte sagt, att det faktiskt behöver förekomma oegentligheter. När det gäller den konkreta händelsen som ligger till grund för den här artikeln, så har den granskats av e-delegationens jurister, som fastslår att inga fel begåtts.

Men möjligheten finns. Med det ökade bedömningsutrymmet för enskilda tjänstemän är det enklare att göra medvetna eller omedvetna felbedömningar. Många jurister (bland andra även min tidigare lärare och rättsinformatiker Peter Seipel) har diskuterat frågan – och det har även tillkommit vissa lagändringar. Inga av dessa har dock på allvar ens nuddat vid pudelns kärna.

Jag tror inte att det finns en enkel lösning på dilemmat. Den enda realistiska möjligheten som jag ser, vore att göra alla digitala kanaler läsbara för allmänheten. Fulla läsrättigheter till alla tjänstemäns/-kvinnors digitala brevlådor, med andra ord. — Något som aldrig skulle vara förenligt med intigritetsskyddet, personuppgiftslagen eller sekretessbestämmelser.

En mellanväg skulle kunna vara, det vi diskuterar i Katrineholm just nu: att kanske skapa automatiska listor över alla meddelandeärenden som ligger i e-post-lådornas inkorgar. Avsändare och eventuella personuppgifter i rubrikraderna behöver automatfiltreras, men åtminstone får man en någorlunda heltäckande överblick över vilka mail som finns — och som kan vara intressanta att begära ut ifall man önskar granska.

Långt ifrån perfekt, men kanske en bit på vägen?

Andra frågor som behöver ställas. Om och om igen.

Det finns många fler frågor som behöver ställas, utan att jag just nu hinner att sätta mig och skriva mer utförligt om dem. Jag kanske får tillfälle att återkomma.

  • Tillgänglighetsaspekter – Hur säkerställer vi att personer med särskilda behov kan ta del av information som publiceras på externa kanaler som inte uppfyller alla tekniska tillgänglighetskrav?
  • Anställdas rätt att använda sociala medier – Hur säkerställer vi att anställdas självklara rätt att använda sig av yttrandefriheten inte begränsas av t.ex. interna säkerhetspolicies?
  • Anställdas skydd vid användning av sociala medier – Hur säkerställer vi att anställda, främst i det offentliga, inte behöver befara repressalier, när de uttrycker obekväma åsikter – åsikter som tidigare kanske främst ventilerades via traditionella medier och under det meddelarskyddet som finns inbyggt i den traditionella publiceringen?

Återigen: jag har inte svar på alla dessa frågor. Men det innebär inte att frågorna inte behöver ställas. Ni kanske kan hjälpa mig att fylla på med frågor – eller svar, för den delen 😉

.

Foto: Daoro

Facebook Comments

Referenser   [ + ]

1. ”Åsikterna i Katrineholms-Kurirens ledare ska, enligt av tidningens ägare fastställd ordning, bygga på liberal och frisinnad grund.”, http://kkuriren.se/ledareasikter/kronika/1.71836
2. Krister Wistbacka, chefredaktören för Katrineholms kuriren hävdar ihålligt att t.ex. kommentarscensueringar inte förekommer, men det finns alltför många (inklusive mig själv) som kan vittna om att det påståendet är ren och skär bullshit. Sorry.

6 tankar på “Frågor om sociala medier som egentligen borde ha ställts

  1. I Trelleborgs kommun får media sedan länge ut listor på inkommen e-post till kommunalrådet. Sen får de begära ut handlingar utifrån det.

Lämna en kommentar