Formaliteter, stadgebrott och (o)smidigheter

stadgar

Sedan den tidiga tonåren har jag alltid varit väldigt föreningsaktiv – grundtanken har varit att om jag vill se en bättre (eller åtminstone annorlunda) värld, så får jag fan-i-mig se till att vara med och skapa den. Föreningsaktiviteten har tagit sig uttryck i många olika uppdrag, från ”enkel” medlem till kampanjansvarig, ordförandeposter, kassör och en del olika revisorsuppdrag (mest för att ingen annan ville ställa upp på just grotta-dig-ner-i-protokollen-och-försök-hitta-problem-uppdragen).

Är man jurist i botten så är man, och med ett omfattande föreningsengagemang i bagaget blir man lätt till formailtetsnörden som (till skillnad från vettiga människor) tycker att det till och med kan vara roligt att gräva sig ner i styrelseprotokoll, rita upp tidslinjer över i vilken ordning som beslut fattades och vad som egentligen hände när och var.

Vanligtvis.

Den som hörde riktigt obscena svordomar över hela Östergötland och Sörmland kan sluta undra: jag erkänner: det var jag, sittandes med ännu en sakrevision.

Trots åtminstone ett dussintals tidigare sakrevisioner, den första där jag inte bara rekommendera att rikta direkta anmärkningar mot styrelsens (och i det konkreta fallet: presidiets) arbetssätt utan snarast rekommenderar att inte bevilja ansvarsfrihet. Första gången att jag i mina funderingar på allvar övervägde att rekommendera polisanmälan på grund av trolöshet mot huvudman.

Och första gången jag inte visste vad jag i slutändan skulle rekommendera.

Det har definitivt förekommit mörkläggning av vissa händelser och viss verksamhet. Det fanns definitivt ett antal medvetna brott mot föreningens stadgar. Det fanns definitiva jävsituationer som medförde att personer som satt i beslutande position gynnades av besluten. Det förelåg definitivt allvarliga formella brister. – Det som var det svåra var att avgöra om dessa brister berodde på ren smidighet eller om det fanns något mer allvarligt att dölja.

Problemet är, när formella föreskrifter kommer i vägen för det ”vanliga livet”. Många föreningsaktiva är nog medvetna om att beslut förbereds, diskuteras (och ibland även beslutas om) i informella samtal, långt innan de formaliseras i officiella beslut. Men när det inte finns någon som helst dokumentation är det ju svårt att rekonstruera.

Slutsatsen: det går inte alltid att komma till en slutsats.

Bummer.

Facebook Comments

Lämna en kommentar