Får jag smuggla flyktingar?

Foto: Rene Dana
Foto: Rene Dana

Personer som engagerar sig för flyktingar i den största flyktingkrisen i mannaminnet har de senaste dagarna fört en del diskussioner om lagligheten i att åka ner till t.ex. Ungern, plocka upp flyktingar med bil och skjutsa dessa hela vägen till Sverige. Eftersom jag både är engagerad i frågan och även har läst juridik, när det begav sig, har jag fått flera dylika frågor. Efter lite bläddrande i lagboken och läsning av förarbeten var jag dock tvungen att inse min relativa okunskap i frågan. Jag har aldrig jobbat med migrationsrätt – och lite tolkningshjälp skulle nog vara av fördel.

Jag mejsalde ut tre olika tänkbara alternativ:

  1. att hjälpa en flykting från utlandet, hela vägen till Sverige.
  2. att hjälpa en flykting ”i etapper”, t.ex. att åka till Ungern, plocka upp en flykting i bilen, åka till strax innanför gränsen, be personen att själv korsa gränsen, plocka upp på andra sidan gränsen och fortsätta till strax innanför gränsen, be personen att själv korsa gränsen etc.
  3. att hjälpa en flykting som redan kommit till och vill söka asyl i Sverige att komma till den slutgiltiga destinationen.

Mattias Skarelius, advokat på Österskär Advokatbyrå, som var styrelsekollega när jag var aktiv i Juridiska Föreningen vid Stockholms Universitet, har lagt ner en hel del tid och energi för att besvara mina envisa frågor. Ett stort tack till honom! — Och bara som kuriosa: Mattias och jag, vi har haft enorma politiska diskussioner. Jag på den yttersta frihetliga vänsterkanten och han mer i det ”blåa laget”. Herregud, vilka hetska debatter! Men, det här, det där med att hjälpa människor i nöd. Det förenar. Det spelar ingen roll om vi är blåa, röda, gröna, gula, orangea, rosa, lila, rutiga eller streckrandiga just nu. Det finns en gemensam värdegrund att vara rädd om. Tillsammans.

Nåväl. Såhär skriver Mattias Skarelius:

1. Att hjälpa en flykting till Sverige

Jag har tittat lite på detta med straffbarheten. Det är något märkligt rättsläge, men jag tror jag har kokat ner det till en slutpunkt.

Grunden för regleringen är ju direktiv 2002/90/EG. Ett inte helt dumt direktiv i sig. Där slås fast i artikel 1a att medlemsstaterna ska införa regleringar om straffbarhet för ”den som avsiktligt hjälper en person som inte är medborgare i en medlemsstat att resa in i eller passera genom en medlemsstats territorium i strid mot denna stats lagstiftning om utlänningars inresa eller transitering,”

Artikel 2 gör detta straffritt (dock ej vid vinstsyfte) om medlemsstaterna väljer att införa en reglering som innebär straffrihet. Det har vi dock inte i Sverige. Istället är även altruistiska handlingar straffbara enligt lag (20 kap. 8 § Utlänningslagen).

Förarbetet i ämnet suger (för att tala klarspråk). Det är spretigt och intetsägande. Fegt helt enkelt (se prop 2003/04:35 (pdf) sid 33) och de matchar inte heller lagstiftnignen såsom den blev. Utlänningslagens prop tillkom långt efter försäkringsutskottets betänkande som menade att vinstfria handlingar ”automatiskt” blev straffria. Så blev det alltså inte.

Så var hamnar vi då? Jo, detta lämnades till praxis att bedöma. NJA 2009 s. 424 har gått igenom detta rätt tydligt.

HD säger där: Klart är att den som av ideella skäl hjälper en utlänning till den svenska nationsgränsen (utan att dessförinnan ha hjälpt denne att olovligen resa in i eller passera medlemsstat i Europeiska unionen eller Island, Norge eller Schweiz) för att denne skall söka asyl i Sverige inte kan straffas vare sig enligt 20 kap. 8 § (eftersom det inte skett någon inresa i Sverige) eller 9 § (eftersom det inte förelegat vinstsyfte).

Gott så. Men problemet med EU är ju (ja, eller ett av EU:s problem i alla fall) att det saknas inre gränskontroller. Alltså:

Vid ankomst till en yttre gräns är det möjligt för en utlänning att anmäla sin önskan att söka asyl. Den möjligheten finns inte vid en inre gräns, som ju är okontrollerad. En utlänning som via en inre gräns kommer till Sverige och vill söka asyl här måste således resa in i landet, och att av ideella skäl hjälpa en utlänning att göra detta omfattas av straffbestämmelsen i 20 kap. 8 § utlänningslagen.

HD konstaterar slutligt att det inte kan anses vara angeläget ur ett humanitärt perspektiv att hjälpa någon genom EU för att söka asyl i annat EU-land än det den flyende befinner sig. Detta bland annat med hänvisning till Dublinförordningen.

HD: ”Till följd av det anförda kan det i regel inte anses föreligga ett så starkt behov av att bistå en utlänning för att denne skall kunna komma in i Sverige via en inre gräns att det utgör grund för ett humanitärt undantag från det straffbara området i 20 kap. 8 §”

Ett justitieråd är skiljaktig gällande motiveringen men anser att den åtalade ska fällas då de sökande inte sökt asyl direkt vid ankomst till gränsen utan rest vidare till Stockholm. Justitierådet ställer krav på omedelbar ansökan för att ”smugglaren” ska frikännas.

Slutsats. Åker man till ett EU-land och hämtar en person och för den till Sverige så kan man alltså enligt praxis straffas i Sverige. Straffrihet råder alltså inte.

Dock skulle det möjligen gällande t.ex. Grekland (där Europadomstolen uttryckt att Dublinförordningen inte ska tillämpas pga de dåliga förhållandena för asylsökande) kunna vara ok om man släpper av dem i närmaste ”vettiga” land. Jag har svårt att se att det skulle gå att köra genom ytterligare 4-5 relevanta EU-länder till Sverige och undgå ansvar.

2. Att hjälpa i ”etapper”

Nästa fråga som har diskuterats flitigt de senaste dagarna är, hur det ser ut med att t.ex. plocka upp flyktingar i Ungern, skjutsa dessa till strax innan gränsen, be de att själva gå över gränsen, plocka upp de efter gränsen, fortsätta att köra till strax inann nästa gräns, be de att gå över gränsen, plocka upp de efter gränsen etc. Prop. 2003/04:35 ger tyvärr även här ett nekande svar: ”Att hjälpa någon att passera genom ett land innebär att någon transporterar en utlänning inom ett land utan att passera någon gräns. Det kan röra sig om hela sträckan mellan två gränser eller endast någon etapp. ” (s. 85).

Även den formen av transport är med andra ord straffbar.

3. Att hjälpa med tranport inom Sveriges gränser

Det enda scenariot som återstår är att ta upp en flykting som redan befinner sig i Sverige och som har som avsikt att stanna i Sverige. Ett exempel kan vara att plocka upp någon i Malmö och skjutsa hen till Stockholm. Här ser det lite ljusare ut: bestämmelserna förbjuder att hjälpa vid antingen inresa eller passage genom. När en person redan befinner sig i Sverige (oavsett om hen gör det lagligen eller olagligt), så är frågan om hjälp vid inresa redan från bordet. Kan det falla under att ”hjälpa […] passera genom Sverige”?

Troligen inte. Med betoning på ”troligen”. EU-direktivet, som den svenska lagstiftningen i dessa delar bygger på, använder istället formuleringen ”transitering”. Det ligger redan i ordets betydelse att transit avser såväl inresa, passage och utresa. Om det inte finns någon avsikt till utresa, så kan det inte vara fråga om transit – och att den som hjälper på det viset borde inte kunna straffas enligt Utlänningslagen.

Men till och med här är rättsläget inte helt säkert: Mattias Skarelius:

Skulle tro att det är en fråga om att transit inte översatts helt rätt. Men det är ett gungfly.

 

Så. Här har vi rättsläget. ”Ajabaja!”,  ”Usch och fy!” samt ”Hmmm.”

Personligen kan jag nog varken rekommendera dig att sätta dig i bilen och hjälpa flyktingar till Sverige – eller att låta bli. Jag känner flera personer som högaktningsfullt bortser från rådande rättsläge och som sitter i bilen just medan jag knappar ner dessa rader. — De kom fram till att helt oavsett hur lagen ser ut, så vill de hjälpa till, så måste de hjälpa till. De upplever att deras moraliska skyldighet väger tyngre än några ”idiotiska” lagar, särskild när ingen människa kommer till skada. Tvärtom: människor räddas.

Den ena skulle säga att det är brottsligt.
Den andra skulle kalla det för civilkurage.

Facebook Comments

8 tankar på “Får jag smuggla flyktingar?

  1. Jag skulle kalla detta för civilkurage oavsett lagar. Ser man barnfamiljer som håller på att drunkna eller går flera mil till fots där risken är stor att barnen dör- så räddar jag dem. Tycker inte någon lag ska förbjuda mig från att rädda barn från att dö. Man bör definitivt se över lagstiftningen då flyktvägarna ser annorlunda ut idag än för 20 år sedan. Denna lagstiftning idag kan innebära att man mer eller mindre bidrar till att barn dör. Och visst vissa njuter av att se barn av andra kulturer dö och dagens lagstiftning hjälper dem att njuta fullt ut…..Dags att ändra lagstiftningen nu!

    • Jag instämmer, missana83.
      Det ryms inom EU-direktivet att göra det straffritt, när det sker utan vinstsyfte – dvs av humanitära skäl. Sverige har valt en väg som är ”hårdare” än vad som behövs.
      Och ja, tyvärr finns det en del, i princip uteslutande från det bruna laget, som vilt hejar på när människor dör. Jag har listat några riktigt vidriga exempel här: http://www.selig.se/sds-losning-ar-klart-tydlig-och-koncis/

  2. Tydligen håller inte advokat Emma Persson med mig. Men hon verkar inte ha noterat förarbetena och HD:s öppning mot en mer restriktiv hållning gällande transport. Visar det sig att jag har fel så återkommer jag självfallet omgående.

    • Tack för uppdateringen! Spännnande att följa. Lite intressant att se hur tvärsäker Emma Perrson tycks vara. Lika tvärsäker nämligen som Malmöpolisen – dock med rakt motsatt tolkning…

      • Ja, det är lite intressant. Med tanke på hur HD har resonerat så är det inte på något sätt uteslutet att det finns en omfattande risk att de väljer att använda sig av förarbetets lydelse om ”etapp” för att fälla till ansvar även inom landet. Det enda som skiljer mot vad förarbetet avser, dvs etapp på en transitresa genom (dvs in och/eller ut ur ett land), är frågan om det som kör varit medveten om vad flyktingens fortsatta plan var. Dvs det skulle alltså gå att hävda att man trodde att flyktingen skulle söka asyl i den del av landet man är på väg till. Det finns anledning att vara försiktig med den typen av bedömning om framtida praxis.

        Ovanstående inte minst som HD angivit att det inte finns något vägande skäl att förflytta en person över en inre gräns när denne befinner sig inom EU. Det finns således inget som säger att HD skulle mena att ”resa genom” även avser etapper och att det inte finns något skäl att smugglare ska kunna använda sig av mindre etapper och välja att vara ovetandes om slutliga målet. När det handlar om praxis ska man vara ytterst försiktig och inte svänga sig med säkra uttalanden. Allt jag begär är ett ”troligen inte” (eller som Selig uttryckt det ”Hmmmmm”).

        Nu kom detta inte särskilt långt utan Emma Persson tystnade på Twitter efter att jag hänvisat till förarbetets lydelse om etapper. Synd, för det är en viktig diskussion.

        En annan intressant synpunkt är ju att Emma Persson väljer att hänvisa till att direktivet avser transit. Men tittar man på den engelska versionen så är det inte ”transit” utan istället ”transit across” om man tittar på dess engelska lydelser. Detta till skillnad från ”transit through”.

        Så har t.ex. det franska direktivet använt betydelsen ” transiter par le territoire”. Tyskarna har använt sig av uttrycket ”durch dessen Hoheitsgebiet zu reisen” gällande själva gärningen trots att tyska begreppet för lagstiftningen och en direkt översättning av ”transit” är ”Durchreise”. I Sverige har vi använt av uttrycket ”resa genom” gällande gärningen trots att ordet ”transit” eller ”transitering” används gällande lagstiftningen. Det är alltså ingen enhetlig språklig användning och detta har historiskt visat sig vara ett gungfly att försöka tolka för att tillämpa.

        Just detta, att tolka direktiv och förordningar semantiskt är farligt. Ta t.ex. domen när begreppet ”ansluta till” anhörig i familjeåterföreningsdirektivet skulle uttolkas av EU-domstolen. Det som vissa stater ansåg, inklusive Sverige en tid, var att ”ansluta till” innebar att det redan fanns ett etablerat förhållande utanför EU och EU-medborgaren hade rest in först (eller samtidigt med) och sedan skulle familjemedlemmen som är tredjelandsmedborgare resa in och ansluta till EU-medborgaren. Det skulle alltså utesluta situationen där en EU-mordborgare träffar en tredjelandsmedborgare i ett EU-land. Tredjelandsmedborgaren skulle då inte få uppehållsrätt enligt direktivet.

        I direkt strid med ordalydelsen valde dock generaladvokaten att gå på linjen att det viktiga är EU-medborgarens rätt till sin familj. Alltså var detta syfte viktigare än ordalydelsen. EU-domstolen gick på denna linje. Chockartat för vissa svenska jurister. Inte överraskande för oss som vet hur uttolkningen av dessa direktiv fungerar i allmänhet och då i synnerhet gällande migration eller beträffande familje- och privatliv eller andra grundläggande rättigheter.

        Poängen är alltså att det är farligt att uttala sig tvärsäkert baserat på direktiv. I synnerhet när dessa ska uttolkas av svensk praxis (dubbla led av osäkerhet). Men detta agerande är inte helt ovanligt gällande svenska jurister som är rättspositivistiskt skolade (står det A så är det A även om syftet är B). EU-domstolen är dock inte en rättspositivistisk institution utan har en helt annan rättsideologisk inriktning (står det A och det går emot syfte B så gäller syfte B). Att gå på den skrivna bokstaven är ett vanligt misstag hos svenska jurister. Särskilt tydlig blir den vid diskussioner om ”internationell lag” och debatten blir ibland i det närmaste jobbig att iaktta (t.ex. frågan om staters suveränitet vs rätt till fri lejd över haven, läs Ship to gaza, vi får ta den vid tillfälle Selig).

Lämna en kommentar