Ett icke-neurotypiskt inlägg

Det här blir ett av dessa inlägg som krävde sin tid innan det var dags att klicka på den där elakt blinkande ”publicera”-knappen. Ett av inläggen som berättar en del av det privata (och inte bara det personliga). Ett inlägg som demonstrerar svaghet. Men samtidigt ett inlägg som jag vet kan ge styrka åt andra som befinner sig i en liknande situation.

Det där med ADHD har jag inte direkt försökt att hålla hemligt, snarare tvärtom. I samtal med människor får jag inte sällan överraskade miner, när jag berättar — när jag överhuvudtaget berättar att jag har ADHD — och ännu mer, när jag utvecklar, hur positivt jag uppfattade att till slut, efter många, många års av självförbråelser, ha fått något att ta på. Något som kunde förklara. Något som kunde utgöra startpunkten för förändringsarbete.

”Nyhetens behag” har gått över och realiteten behöver hanteras. Hur mycket jag än försöker framhäva de positiva aspekterna av ADHD, så går det inte att bortse från utmaningarna som diagnosen faktiskt innebär. Utmaningar som gör livet bland ”friska” människor inte helt friktionsfritt.

I ett tidigare inlägg har jag beskrivit effekterna som jag lever med och vad de kan innebära för min omgivning.

Det här inlägget är istället tänkt att utgöra en startpunkt för en artikelserie om verktyg och strategier som jag själv använder för att för min egen del komma till rätta med personlighetsdragen som har sin ursprung i den där ADHD-lådan. I (inte helt o-ADHD-ig anda) har jag försökt att skriva ett enda långt inlägg som var tänkt att innehålla allt det där (mer eller mindre) smarta jag ville få sagt. 1)Ambitionsnivåerna hos oss ADHDare (eller NPFare) kan ingen klaga på…  Och i likaledes inte helt o-ADHD-ig anda tog det ett tag att inse att det nog inte kommer att funka på det viset. 2)Att vi aldrig lär oss verkar vara typiskt icke-neurotypiskt.

Därför: en artikelserie med början idag.

1. Att glömma saker…

Jag har ibland extrema svårigheter att komma ihåg saker och ting som jag egentligen verkligen borde komma ihåg. Om jag ska/bör/måste göra något, så försöker jag, så gott jag bara kan. Tyvärr innebär dock det där ”så gott jag bara kan” en brasklapp av aldrig tidigare skådad storlek:

Om jag sätter igång med uppgiften och det inte kommer något i vägen, så slutför jag uppgiften. I den värld jag lever i, kommer det dock nästan alltid något i vägen: ett telefonsamtal, en granne, ett mail. Eller en tanke på något helt annat. Denna ”störning”, oavsett om den kommer utifrån eller inifrån, är sedan föremål för min nya, odelade uppmärksamhet. Det jag tänkte på innan avbrottet är helt borta — och om jag inte har det fortfarande precis framför näsan, när det som störde mig är avklarat, tja, då är det väck. Den roliga leken fortsätter vi sedan var femte minut (eller sekund) i all oändlighet…

För att minimera dessa risker är det för mig dels viktigt att ha ett fungerande system för att samla in alla uppgifter och informationsbitar som jag kommer att behöva, dels att minimera störningar och slutligen dels ett ha ett system för att i slutändan hålla koll och påminna mig om uppgifterna, just i de ögonblicken när det behövs.

Vilka hjälpmedel som jag använder för att just skapa fungerande system, tänkte jag återkomma i nästa blogginlägg i artikelserien, dels med tanke på andra som är i samma sits, men dels även för att jag är övertygad om att även ”fullt friska” människor kan ha behållning av det ena eller andra verktyget.

2. Att kommunicera…

…kommer snart…

3. Att stänga av…

…kommer snart…

4. Att växa…

…kommer snart…

.

foto: Mark Sebastian

Facebook Comments

Referenser   [ + ]

1. Ambitionsnivåerna hos oss ADHDare (eller NPFare) kan ingen klaga på…
2. Att vi aldrig lär oss verkar vara typiskt icke-neurotypiskt.

6 tankar på “Ett icke-neurotypiskt inlägg

Lämna en kommentar