E-förslag, medborgarförslag, demokrati och sånt tjafs

e-förslag och medborgarförslag

I min roll som landstingspolitiker för Vänsterpartiet Sörmland ingår jag i Demokratiberedningen, vars syfte (bland annat) är att utveckla landstingets demokratifrågor i samverkan med befolkningen i Sörmlands län.

En aktuell fråga är en utvärdering och vidareutveckling av Landstingets förslag med det vackert avskräckande namnet ”E-förslag”. E-förslag har funnits i Landstinget Sörmland sedan 2013 men endast väckt måttligt intresse bland allmänheten. Sedan införandet har endast 24 förslag registrerats. För att ett förslag ska bli godkänt och behandlas av en nämnd, styrelse eller fullmäktige krävs att det inkomna förslaget får minst 500 underskrifter – och inget av de inkomna förslagen har ens kommit i närheten av den siffran.

Resultatet är att det visserligen tillhandahålls en teoretisk möjlighet att inkomma med förslag – men att den möjligheten i praktiken är helt meningslös.

Under diskussionerna har det växt fram en tvärpolitisk syn att tröskeln för att ett inkommet förslag tvingande måste behandlas av Landstinget måste sänkas rejält. I skrivande stund är den magiska siffran som föreslås 20 signaturer. Att flytta kravet från 500 signaturer till 20 stycken är onekligen en markant sänkning. I praktiken kommer den dock inte göra alltför stor skillnad: av de tidigare nämnda 24 inkomna e-förslag sedan 2013 skulle blott ett enda (!) förslag uppfyllt det lägre kravet och därmed behandlats i ”behörig ordning”.

Nej, jag tror att en sänkning av de formella kraven visserligen är ett steg i rätt riktning – men jag tror inte att det löser ”problemet”. Andra idéer, t.ex. om bättre marknadsföring av möjligheten att lämna något så sexigt som ”e-förslag” tror jag inte heller kunna ge omfattande förbättringar. Jag försökte uttrycka min syn på saken med hjälp av mina sedvanligt föga diplomatiskt valda orden: ”Varför skulle jag lämna ett e-förslag, med alla formella krav och den fördröjningen som handläggningen innebär? Dessutom med överhängande risk att förslaget inte ens behandlas? – Det är ju mycket enklare att istället skriva insändare i tidningen eller blogga om min idé och förorsaka en ordentlig shitstorm?”

Därför frågan till dig som läser: vad skulle behövas för att skapa välfungerande system för att formellt lämna förslag? Vad skulle krävas för att du skulle lämna ett medborgarförslag?

Facebook Comments

13 tankar på “E-förslag, medborgarförslag, demokrati och sånt tjafs

  1. Det är inte brist på idéer eller förslag som är problemet. Det är brist på folkrörelser där ide’erna diskuteras och förankras som är bristen. Så länge varje medborgare är en atom i ett universum så lär inga administrativa regeländringar skapa demokrati. Därför kan inte heller Facebook bli något som fördjupar demokratin.

    • Mmmm. Det vet jag inte om jag håller med om. Inte utan förbehåll, åtminstone. När det gäller den representativa demokratin som vi är vana vid, så håller jag (i stora drag) med dig. Men den representativa demokratin är inte den enda tänkbara formen av demokrati.
      Ett väldigt konkret exempel: den uppsjö av beredskap och vilja att hjälpa personer på flykt under de senaste veckorna. Jag skulle nog vilja påstå att det är uttryck för demokrati i allra högsta graden? — Demokratin *förändras* i rasande takt och nog definitivt inte alla gånger till det bättre. Men det är likförbaskat demokrati.
      Eller?

    • När människor gör saker gemensamt tex. för att hjälpa flyktingar eller andra utsatta så är det förstås en variant av folkrörelse. Och det är naturligtvis bra. Börjar dessa folkrörelser sedan diskutera samhällsförändringar och ställa gemensamma krav som de på något sätt kan tvinga makten att genomföra så har vi nog en slags demokratisering. Detta tror jag är viktigare än hur exempelvis landstinget organiserar sina förslagslådor. Men om vi inte kan ändra på hur Sverige och EU påverkar världen (via soldater och handelspolitik) så kan inte volontärer även om de är många lösa flyktingproblemet.

  2. många är som jag. Inte så bildade, men med stark känsla för rättvisa och ett intresse för att hänga med lite i debatten. Vi gråter glädjetårar över arabiska våren (vilken säkerligen inte skett utan Facebook) vi brinner för människors lika värde, vi skänker alla pengar vi kan (nåja, inte riktigt) och vi traskar i ett och annat demonstratinståg. Men såna män som er två skrämmer skiten ur oss. Vi ..jag..förstår inte vad ni säger. Vi klarar oss inte i en djup diskussion, för ni kör alltid över oss med ångvält och snitsiga formuleringar. Vi vill inte skämma ut oss efter att ett inlägg som innehåller mer känsla än fakta, blivit mosat under skosulan. Jag är ganska säker på att många skulle föreslå saker om det fanns mer glädje och humor i politiken. Och färre män som vet bäst.

    • Tack Anette!
      Jag hoppas verkligen inte att du upplever att jag kör över dig (eller andra) med ångvält och med hjälp av snitsiga formuleringar! Det är nämligen absoluta motsatsen till vad jag vill och försöker göra!!! Demokrati bygger ju på att vi alla ska kunna vara med, helt oberoende av om vi backar upp våra åsikter med djupa teoretiska resonemang – eller om vi bara rakt ut säger vad vi tycker.
      Visserligen, jag kan ibland använda krångliga ord – och det i sig kan vara avskräckande – men det är i alla fall inte syftet att avskräcka, tvärrtom. Och ja, det händer även att jag tar personers åsikter och ”mosar de under skosulan”. Det händer ofta när jag pratar med rasister, till exempel. – Men i så fall gör jag det förhoppningsvis inte för att det sägs på ett visst sätt utan för att det helt enkelt är korkade åsikter 😉

      På vilket sätt tycker du att vi kan hjälpas åt att skapa ett klimat, där ingen behöver vara rädd för att mosas sönder och bli skrattad åt?
      — Bortsett från att se till att det finns färre gubbar som tror att de vet allt – Där håller jag nämligen helhjärtat med! Den varan behöver vi färre av.

    • Nu måste jag nog försvara Thomas (Olof har jag aldrig träffat och kan inte uttala mig om).
      Jag vet att Thomas är väldigt mån om att inkludera alla i samtalen och att ge alla samma chans att få höras. Att han skulle förlöjliga folk när de uttrycker sig mindre akademiskt har jag väldigt svårt att föreställa mig..

  3. Det har jag väl inte sagt? Att han har förlöjligat? Jag menade inte det iaf, utan menade att vi som inte är så pålästa kan känna oss så efter en föreläsning om hur saker ligger till. Olof känner jag och vet att han aldrig med mening gör så, men att det mer känns som en föreläsning än en åsikt ibland. Det känns liksom meningslöst att tycka något. Det är min känsla. Tänkte att en del män kanske vill veta att det kan kännas så?

    • Det är väl alldeles utmärkt att du beskriver hur du uppfattar det som jag och andra skriver. Om man inte kan förklara så att det blir begripligt så tycker jag att det är en fördel om någon talar om det.

  4. ok, jag har kanske varit lite snabb när jag knappat in svar på mobilen när jag farit omkring.

    Det började med att jag såg att Olof svarat på Tomas fråga ang vad som kan få folk att vara intresserade av att lämna medborgarförslag. Olof svarade med något jag tyckte lät som en föreläsning och inte ett förslag. Jag blev nog lite irriterad. Inte på Tomas fråga utan Olofs svar. Det fick mig att känna igen känslan av att män ofta gör så, i min värld. Jag deltog en gång i en annan diskussion där också du Tomas deltog, och då kände jag också lite så, jag tror att jag uttryckte det den gången också. Det var en diskussion där också Truedsson deltog.
    Då Tomas ställt en fråga ang medborgarfrågor, skrev jag ett spontant svar, min känsla just då, det var kanske överilat, styrt av känsla som vanligt i stället för förnuft. Dock tänker jag att det var ett svar som kan intressera om man undrar varför man inte ställer medborgarfrågor eller organiserar sig. Min känsla. Jag tycker att du Tomas verkar vara en klok man, jag vet att Olof är det, så jag menar absolut inte att någon av er med flit någonsin försökt förnedra mig. Dock kan jag känna mig dum och okunnig och den känslan var vad jag försökte beskriva. Också att jag tror att jag är långt ifrån ensam om den, och att det i någon del kan förklara varför många inte deltar i politiken, varken med att ställa frågor eller organisera sig.
    Något förslag ang vad vi ska göra åt det har jag inte. Har ni?

    • Mitt svar blir att inte låta sig imponeras av dem som påstår sig veta mer. Antingen litar man på sin egen kunskap eller så får man försöka lära sig mer om det som intresserar en. Sen jag började skolan har jag aldrig litat på någon som presenterat ett svar som jag inte tyckt mig bergipa. Men jag förväntar mig heller inte att någon oförbehållsamt skall lita på mig. Och jag tror inte att det finns något speciellt sätt att organisera sig för att det skall vara demokratiskt. Så länge man inte hotar eller slår folk på käften så tror jag det ena sättet kan vara lika bra som det andra. Möjligen skall man passa sig för att centralisera makt. Det som gör mig frustresad och kanske predikande är att så mycket av den politiska diskussionen fokuserar på känslor och symtom. Och så lite på fakta och bakomliggande orsaker. Sen är det ju upp till var och en att bedöma om vi har det bra som det är eller om man tycker att något bör ändras.

Lämna en kommentar