Du är så j*vla värdelös!

Foto: Kiran Foster
Foto: Kiran Foster

Jag har den senaste tiden haft ypperligt intensiva tillfällen att fundera kring det mänskliga värdet. Upprinnelsen till tankarna har dock inte varit teoretiska eller filosofiska utsvävningar – grunden har varit mycket mer handfast: jag försöker att komma tillrätta med vissa utmaningar som jag har, och en av dessa utmaningarna är en närmast patologisk låg självkänsla. Självförtroendet är det i regel inte någon större fel på, jag vet, vad jag går för. Inte heller självbilden är särskild skev, men just självkänslan, den är det något knas med. Själva den känns helt enkelt inte.

Vårdens ”officiella” version av självkänsla lyder såhär:

Med självkänsla menas att man känner att man har ett eget värde utan prestationer, titlar, yrke eller ekonomi.

En definition som ger mersmak. Det låter ju inte så dumt att ha en sån där självkänsla? — Problemet är bara att jag inte förstår. Att jag verkligen inte fattar. Nada.

Att tolka ordens innebörd är självfallet inte problemet; inte heller att någon annan kan tänkas uppleva en sådan känsla. Det låter fullt rimligt. Klart att du är värdefull! — Men att jag skulle ha något så konkret som ett ”eget värde” bara genom att vara, genom att finnas till, helt frikopplat från vad jag gör och tänker (eller hittills har gjort och tänkt)? – Det låter helt befängt. Med det inte sagt att mitt liv är bedrövligt, att jag för en meningslös tillvaro och lika gärna kan slänga mig bakom (sic!) ett rullande tåg – men åtminstone i min begreppsvärld, så finns det en tydlig skillnad mellan att vara ”helt jävla värdelös” och att vara värdelös. Låt mig tänka högt:

Såvida ”värdet” inte är något obskyrt, något mystiskt, religiöst eller okkult, så behöver det nödvändigtvis föregås av någon form av orsak. Gud kan kanske skapa något ur tomma intet, men såvida jag inte tror på att hon har haft sina klåfingriga händer tafsandes på något ”värde” i mig, så måste det finnas någon annan orsak vars verkan vi kan se manifesteras genom värdet. Men var jag än letar, en sådan definitiv orsak tycks inte finnas.

Visserligen, jag skulle kunna förkasta all logik och hävda att jag är människa och att detta mänskliga varande räcker för att vara värdefull. Eller så är det kanske för att jag är medelålders man. Eller vit. Eller en kännande varelse, eller förmågen att uppleva glädje och smärta. Den här listan med egenskaper och drag som skulle kunna anföras till värdets försvar skulle kunna göras lång – men den misslyckas med att belysa varför just den här egenskapen, just den här aspekten av mig, på något sätt skulle generera ett värde. Ja, det är trevligt att vara människa, det är roligt att ha roligt, det är glädjande att förnimma glädje och det är sorgligt att känna sorg. Men på vilket sätt visar det att någon av dessa upplevelserna skulle vara just värdefull?

Värdet som kan visas genom dylika uppräkningar är enbart det värdet som jag upplever, vilket ger oss en klockren cirkelargumentation: jag upplever att jag är värdefull eftersom jag upplever att jag är värdefull.

Visserligen är det fullt möjligt att utöka tankegången till att omfatta andra människor: Jag är, eller blir, värdefull eftersom andra människor upplever att jag är värdefull. – Men varför gör andra människor det? De enda rimliga svaren som jag kan hitta är relationella, emotionella och eventuellt evolutionära: jag är värdefull eftersom mitt varande påverkar andra människor (dvs det är relationellt). Om jag mår bra, så påverkar det mina medmänniskor (i optimalfallet) positivt; om jag däremot mår dåligt, så påverkar det mina medmänniskor negativt. (Förutom ifall du är rasist. Då är du nog glad när jag mår dåligt och tvärtom.)

Hur dina reaktioner än är, så innebär det hela, att jag har ett instrumentellt värde för andra. Så här långt inga problem. Men för att detta instrumentella värde skulle tillföra ett verkligt och intrinsikalt (dvs inneboende) värde av mig, skulle det krävas att mina medmänniskors måenden (som ju har påverkats av mitt mående) i sin tur har ett värde. Ett sådant värde kan vi utan vidare hitta i relation till ännu andra människor, men det är återigen fråga om ett instrumentellt värde, inte ett intrinsikalt sådant. Cirkelargumentationen förblir intakt, låt vara att den har utvidgats långt utöver min egna lilla, begränsade sinnesvärld. Den omfattar nu i en kedjereaktion fler och fler och till slut alla människor (och i förlängningen allt varande) som alla, med hjälp av cirkelargumentationen, tror att än den ena, än den andra har något så diffust som ett värde.

Om jag skulle leva som en fullständig eremit, utan att någon levande själ skulle veta om min blotta existens (vi ponerar att jag varken har några släktingar eller bekanta kvar), om vi dessutom skulle bortse från min resterande påverkan som jag har på min direkta omgivning och miljön omkring mig (eftersom jag varken äter eller dricker och självfallet har varit förutseende nog att uppfinna en manick som till och med neutraliserar mina gaser från ändtarmen), om vi för tankeexperimentets skull alltså utgår ifrån att jag lyckas leva ett liv utan någon som helst påverkan på min omgivning – skulle jag då vara värdelös? Varken relationella, emotionella eller evolutionära argument skulle längre bita för att förklara att jag i ett sådant läge visst har ett värde.

Trots det: Slutsatsen upplevs inte tillfredställande. Det är något som saknas. Helt värdelös skulle jag väl ändå inte vara? — Men hur mycket jag än letar, så lyckas jag inte hitta någon fast punkt, där jag med ens en tillstymmelse av trovärdighet skulle kunna säga att ”jotack, här har vi något som är värdefullt i sig självt. Nu ska vi se, om det där värdefulla på något sätt kan ge värde till något eller någon annan.”

Innebär det att jag är värdelös? – Det kanske det gör. Kruxet är att jag inte vet, att jag möjligen inte ens kan veta. Lika lite som jag som agnostiker tror att vi kan bevisa eller motbevisa existensen av någon Gud, lika lite börjar jag tro att vi kan bevisa eller motbevisa existensen av mitt (eller ditt) värde. Jag är fullt medveten om att jag hamnar i någon extremform av värderelativistismen här och skulle gärna vilja skämmas för det, om det inte vore för att jag, till skillnad från värderelativisterna inte nöjer mig med att anse att värden inte är universella — utan att jag spänner bågen ytterligare genom att såga värdena vid fotknölarna genom att börja ifrågasätta värdebegreppets blotta existens(berättigande).

Men det kanske inte behövs något värde heller. Oavsett om jag har ett värde eller inte, så gör det ont när det gör ont och det gör gott, när det gör gott. Det i sig kanske är skäl nog att sträva efter att inte göra ont och försöka göra gott. – Det i högsta graden påhittade Negativa Utilitaristernas Riksförbund hurrar av glädje över min insikt.

— Men att utifrån allt det här dra slutsatsen att jag skulle ha fog för att ”känna att jag har ett eget värde”?
Nej, den där självkänslan, den känns helt enkelt inte.

Facebook Comments

14 tankar på “Du är så j*vla värdelös!

  1. Tack, Sanna. Men det är ju just där som skon klämmer. Jag kan visserligen ha ett värde (och känna mig värdefull) på grund av de relationella och emotionella aspekter som jag är delaktig i. Det gör jag också. Det innebär ju just vad jag skrivit: att det finns ett instrumentellt värde.
    Men det innebär inte att det även måste finns ett inneboende värde, som är frikopplat från just dessa relationella och emotionella aspekter? Ökar (eller minskar) mitt värde, beroende på vilka relationer jag har med mina medmänniskor? Blir jag mer värdefull om jag gör snällare/bättre/smartare saker? Blir jag värdelös, om jag inte gör ”något av värde” alls?
    När jag tittar på det instumentella värdet, så skulle det kunna påverkas av mina val. Jag blir tex mer eller mindre ”värdefull” som del av samhället/familjen/skattebetalarna/vänskapskretsen/whatever.
    När jag däremot tittar på definitionen av självkänsla och det värdebegreppet som följer med den, så ska den inte kunna påverkas av sådana världsliga ting. Den ska bara finnas, helt oberoende från allt annat. Det är det som jag inte får att gå ihop.
    Nej, om inte du å det snaraste förser mig med den hemliga nyckeln till gåtan, så tror jag att jag slänger skiten i soptunnan.
    Det jag börjar närmar mig är istället, att en kan känna sig glad, nöjd med livet, tillfreds etc, helt utan att behöva ta till något så ologiskt och vidskepligt som ”självkänslan”, helt enkelt :-p

  2. Justdet, Glenn. Enligt min förståelse skapas värdet, när det är frågan om ett instrumentellt värde. Där uppstår (eller försvinner) värdet med vår syn på saken (eller, åtminstone i princip, trots att det låter väldigt känslokallt, även på människan).

    När det gäller det inneboende värdet, som självkänslan ju kräver, så tycks det däremot förutsättas, att värdet bara finns där. Något blir alltså inte värt något — utan det bara är det. För att, liksom.
    Som jag skrev förut. Det känns inte helt rätt så. Men jag lyckas inte komma fram till något annat…

  3. Eftersom jag inte orkar tänka själv: vad händer om du vänder på saken? Istället för att utgå från att du ska hitta ett värde, kan du visa att du/jag/någon inte har ett värde? Om en förutsätter/antar att allt och allas (ursprungliga) värde, för enkelhets skull, är 1 hur skulle en resonera då?

  4. Finns ljudet av en gran som faller i skogen om ingen hör den falla? Du finns, alltså har du ett värde, rent fysiskt är du materia och energi. Din självkänsla växer med hjälp av reflexion av din energi gentemot andra. Ok?!

    • För länge sedan frågade jag en socialdemokrat hur han vill definiera ordet ”självkänsla” eftersom han så flitigt använder det. Efter en stund började han: ”Det är alltså… öh, öh, öh…”, mera fick han inte fram egentligen. Jag kunde inte reagera på något annat sätt än att konstatera: ”Hur dum jag varit! Definitionen är alltså: öh, öh, öh!” Det tillhörde min väns reflexmässiga försvarsmekanism att sedan svara med en motfråga: ”Vilka tror ni vänsterpartister egentligen att ni är?” Han fortsatte att använda ordet självkänsla, men kunde aldrig förklara innebörden av begreppet.

Lämna en kommentar