Den stridbara demokratin

Jag är inte som alla andra barn. Både min politiska ideologi och allmänna demokratiförståelse har präglats extremt mycket av min personliga historia som hade sin början utanför Sveriges Rikes gränser. En del av vad som är självklart för vissa är alls inte lika självklart för mig. Tydligast blir det kanske, när det gäller synen på demokratin. Erfarenheten av många olika länders samhälleliga, demokratiska och juridiska system (och inte minst juridikstudier i fyra olika länder) har gett mig ytterst spännande inblick och möjligheter att kunna jämföra. Att kunna titta på hur olika länders jurisdisktioner och samhällsbyggen har utformats på olika sätt — och kanske mest intressant: varför.

Det som möjligen förundrar mig mest med det svenska politiska systemet är själva synen på demokratin. En passiv syn. En självklarhet som tillmäts det demokratiska statsskicket som sådant. Dess tillkomst, dess varande, dess bestånd och dess framtid är vackra, fina, exemplariska — men ack så självklara.

När jag var liten, såg ”min värld” annorlunda ut. Där nere, i barndomsbyn vid foten av de bayerska alperna, var historien av diktaturen och nazistriket allt annat än en fjärran historia. Den skuggan fanns överallt: i minnesmärken och museer, i massgravar, på kyrkogårdarna, i människors ögon. I historieundervisningen, hela vägen från sjätte till trettonde klassen. I befolkningsstatistiken, både den officiella och den man såg på gatorna. Främst kanske i den hårda statistiken som man inte såg: Farbröderna, de gamla männen.

I min gymnasieklass fanns det endast en elev som hade en morfar eller farfar i livet. En av 27.

Istället för att kunna leka med våra bortgångna manliga förfäder kunde vi roa oss med att lyssna eller titta på nyheter. Nästan dagligen pratades det om kalla kriget, om den där järnridån med dödsremsor och elstängsel, endast ett fåtal mil hemifrån. Inte sällan åkte vi dit. Klättrade på ett utsiktstorn och tittade. Skakade på huvudet. Förstod inte riktigt. En del av min fars familj fortfarande på andra sidan av den där remsan som delade landskapet. Som var gränsen av den ändock mer eller mindre demokratiska västvärlden. Som berövade de som bodde på andra sidan och som vi ibland kunde se med hjälp av betalkikarna på utsiktstornet. Som berövade dem av den där självklara demokratin. Hindrade dem från att resa. Hindrade dem från att tänka annorlunda.

Hindrade från det där självklara.

Tysklands historia har medfört en syn på demokratin som är något bräckligare och mer delikat än den synen som vi har i Sverige. Tanken återfinns på många olika håll, tydligast kanske i grundlagens artikel 20 st 4, fritt översatt:

Gentemot var och en som söker avskaffa denna ordning [dvs Grundlagen och de grundläggande rättigheterna] har alla medborgare rätt till motstånd, när annan avhjälp inte är möjlig. 1)„Gegen jeden, der es unternimmt, diese Ordnung zu beseitigen, haben alle Deutschen das Recht zum Widerstand, wenn andere Abhilfe nicht möglich ist.” — Utförligare information bl.a. på Wikipedia.

Att demokratin inte var en självklarhet, det behövde ingen förklara för oss barn. Varken i skolan eller när jag själv började engagera mig politiskt i tonåren. Det var så uppenbart som det kunde bli. Demokrati, frihet, mänskliga rättigheter — alla dessa självklara epitet behövde oss, behövde mig, för att kunna bli självklara. En demokrati som vi inte hela tiden kämpar för, kommer att gå under. Det kommer alltid finnas krafter som vill öka sin egen makt och position — och det kan ofta endast ske på bekostnad av andras makt och position. Därför måste vi stå upp, för den där demokratin, måste vara kritiska mot överheten, måste kämpa för alla människors lika värde och frihet.Heinz Galinski, ordförande av Judiska centralkommittén i Tyskland sa:
”Demokratin är […] inte någon present som man får, en gång för alla. Den måste vi dagligen kämpa för och försvara.” 2)„Demokratie [ist] kein Geschenk, das man ein für allemal in Besitz nehmen kann. Sie muß täglich erkämpft und verteidigt werden.“

Att demokratin inte är en självklarhet, just det var en självklarhet.

Det är inte minst därför som jag ser vikten i att stå upp för vår demokrati och ett samhälle som erkänner alla människors lika värde. Särskilt när en terrorist med tankegods som delas av Sverigedemokraterna försöker sätta skräck i människor. Som många andra har skrivit: vi kan (och bör) inte hålla Sverigedemokraterna ansvariga för det som hände i Oslo och Utøya. — Men vi får definitivt inte heller blunda för att det är just den ideologin, det hatet som hyses mot människor som är annorlunda, som möjliggjorde att det slog slint hos galningen. Och den ideologin är inte en ensam galnings ideologi. Det är Fremskrittspartiets, Sverigedemokraternas och många andra smygrasisters ideologi.

Om vi vill leva i ett öppet samhälle, där vi tillmäter olika människor samma värde (både på pappret och i praktiken), då har vi en skyldighet att agera. Det räcker inte med kärlek. Det räcker definitivt inte att låta bli att diskutera motiven.

Det enda som räcker är att aktivt visa, om och om igen, att vi inte accepterar en världsbild, där vissa grupper utmålas som svarta får, som mindre värda, som generellt brottsliga, som ”parasiter”.

Eller som filosofen Karl R Popper sa:

I toleransens namn måste vi alltid göra anspråk på att inte tolerera intoleransen.

Eller för att — om möjligt — vara ännu tydligare:

Den stora tragedin är inte de onda människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad.

Martin Luther King

Jag tror att det är dags för oss att bryta den tystnaden. Att på allvar fundera över hur j*kla viktig vår demokrati faktiskt är. Och att visa att vi är beredda att försvara den.

Det är inte Sverigedemokrater och terrorister som har förmåga att förstöra vår demokrati och vårt samhälle. Det är VI, om vi genom vår passivitet tillåter dem att göra det.

Facebook Comments

Referenser   [ + ]

1. „Gegen jeden, der es unternimmt, diese Ordnung zu beseitigen, haben alle Deutschen das Recht zum Widerstand, wenn andere Abhilfe nicht möglich ist.” — Utförligare information bl.a. på Wikipedia.
2. „Demokratie [ist] kein Geschenk, das man ein für allemal in Besitz nehmen kann. Sie muß täglich erkämpft und verteidigt werden.“

15 tankar på “Den stridbara demokratin

  1. Jag är enig med dig.
    Tror inte alls på ”tystnadens kultur”.
    I synnerhet inte som det ser ut på den
    ”andra sidan”.

    Kurrens ledarskribent har med dagens drapa
    ”gått vilse i skogen.”

  2. Visst är det så – vår världsbild färgas av var och ens historia. Med detta inlägg får jag en större förståelse för din bild. Givet den historian så har du rätt och givet min har jag rätt…och eftersom vi båda är kloka människor så kommer vi att ta intryck av varandra 🙂

    Vidare, när det gäller påverkan så tror jag att man för att nå en människa måste ha en relation och nå en människa där hon är. Jag är rädd för att ensidigt avrättande av argument i sig kan skapa ett större avstånd. Det är ju inte direkt svårt att hitta de logiska argumenten mot extremism och rasism.

    Men jag menar att det inte är att ta ansvar att göra det på ett avståndstagande sätt.

    Robert Aschberg uttryckte det bra på TV nyss – och kanske skriver du under på det. Denne terrorists idéer är inte unika, de finns representerade i alla nordiska länders parlament. Det som gör honom unik är gärningen. Jag känner inget behov av att lära hans syn på handlingen.

    • Nää. Du har inte rätt. Men given din bakgrund förstår jag din villfarelse 😛
      Jag tror kanske att skillnaden ligger i vem man vänder sig till. Absolut, de som redan befinner sig i ”hatets värld” kommer inte jag (eller andra med en liknande framtoning nå). Kruxet är dock att troligen ingen kommer nå demx möjligen med undantag för att de hamnar i en gränssituation ur vilken endast en person med tillhörande hatattribut kan hjälpa dem.
      Jag tror tyvärr (!) inte en sekund på att varken logiska argument eller kärlek har förmåga att ändra så djuptrorade övertygelser.

  3. Om nu inte logiska argument eller kärlek löser ”problemet” vad gör det? Jag har också svårt att se hur man kan ändra på någon övertygelse, vad det än må vara. Utbildning kanske?

    Jag tycker det är viktigt att på någon nivå försöka förstå varför han gjorde som han gjorde.Hur kan det hända? Varför? Vad driver någon att göra nått sånt? Om inte annat för att försöka förhindra att det händer igen…

    Sen lever vi i en värld där det är ok att kl 20:00 se på tv hur någon skjuter huvudet av någon, medans om det visas ett par tuttar så blir det ramaskri.

    • Han gör som han gör för att han är sjuk tror jag. Han hittar vägen genom extremism och rättfärdigar det i sitt huvud genom tron att människor har olika värde.

      • Jag är tyvärr inte säker om förklaringen att ”han är sjuk” verkligen håller.
        Vi har våra värderingar. I dessa ingår en tro på alla människors lika värde.
        Han har andra värderingar. I dessa ingår dessvärre raka motsatsen, vad gäller tron på människors lika värde.

    • Jag har tyvärr inget bra svar heller 🙁

      Jag tror att det är många, många komponenter som är inblandade eller ”ansvariga”.

      Ett axplock:

      – en grundläggande ”otrygghet” kanske. En känsla av att inte synas, inte räknas. Social utanförskap. Hos många helt enkelt en materiell otrygghet, i händelse av sjukdom etc.

      – pådriven av ett samhälle som dels är inriktad på sensationsjournalistik, dels på (nästan) uteslutande materiella värden.

      – ett debattklimat som är alltför ”tolerant”. Gå in på de främlingsfientligas bloggar och läs kommentarerna. Inte att rekommendera för din psykiska hälsa — men definitivt att rekommendera om man vill inse att det här inte är ”en ensam galnings” åsikter.

      – en misstro i den nuvarande demokratiska formen. Vårt politiska system i Sverige är EXTREMT organisationsorienterat. Om jag som medborgare vill påverka i en politisk fråga, så MÅSTE jag gå via etablerade politiska maktstrukturer. Om det inte går, om de inte vill lyssna — och om jag fortfarande vill påverka, tja…

      – en oförmåga av ”de goda krafterna” att förklara VARFÖR vårt sätt att se på världen är det bättre alternativet (det är här som jag tycker att Mattias definitivt har en poäng med sitt ”kärleksbudksap”). Problemet kanske är att vi, som anser oss sitta på den ”bättre” lösningen (en syn som vi f.ö. delar med t.ex. främlingsfientliga, fastän de ser sin lösning som den ”bättre”) inte alls har logiska argument som håller. ”Alla människors lika värde” är ett abstrakt koncept som på inget sätt går att bevisa. Snarare tvärtom: motsatsen, survival av the fittest, DET går att bevisa.

      Uppräkningen kan göras lång…

  4. Klart karln är sjuk. Riktigt riktigt sjuk. Men om det är hela sanningen om varför han gjorde som han gjorde, det vette tusan.

    • Klart han är sjuk. På ett sätt. Men kanske inte på ett annat?
      Jag skulle hävda att alla som begår terrordåd måste vara sjuka i huvudet. Oavsett om du mördar x-antal barn på Utøya, spränger regeringskvarteret i Oslo eller styr flygplan in i WTC.
      Men, som sagt, jag är alls inte övertygad att det är ”sjukdomen” som är orsaken. Orsaken går att hitta någon annanstans: i grundläggande övertygelser och värderingar som avviker så mycket från våra egna att gärningsmannen (ja, faktiskt nästan uteslutande MÄN, men det är en annan fråga) väljer att dö och döda för dessa.
      ”Sjukdomen” är enligt mitt sätt att se det säkerligen den utlösande faktorn som gör att galningarna väljer att strida till verk. Men orsaken är den inte.

Lämna en kommentar