Den analoga klyftan

Vi som jobbar med sociala medier i offentlig verksamhet kommer ofta i kontakt med frågan om den ”digitala klyftan”. Den digitala klyftan är ett begrepp som används för att beskriva den ojämna fördelning av tillgång på datorer, bredband och datatekniskt kunnande som gör att grupper av befolkningen delvis utestängs från samhället.

Självfallet är det viktigt för den offentliga verksamheten att vara tillgänglig för alla befolkningsgrupper — och därmed att försöka minska, och i idealfallet övervinna, denna digitala klyfta.

Låt oss titta på ett enkelt exempel: en kommun eller myndighet skapar ett verktyg för att vi medborgare ska kunna lämna synpunkter och förslag via nätet. Fine and dandy. Tyvärr kommer vi dock upptäcka att det finns en viss demografisk snedvridning i svaren: bryter vi ner statistiken, så blir det tydligt att det finns en övervikt av unga och välutbildade personer (i stora drag, jag älskar generaliseringar). Det innebär (återigen i stora drag) att äldre och personer med färre högskolepoäng ”utesluts”.

Typiskt obra.

Att den digitala klyftan diskuteras och lyfts upp till dagordningen är därför något som är av yttersta vikt för ett fungerande samhälle. Sättet som den aktualiseras på är dock i mina ögon alls inte lika självklart.

Galen som jag är, vill jag endast för övnings skull vända på begreppet och introducera den analoga klyftan.

När vi gör samma statistiskt-demografiska utvärderingar för traditionella sätt att delta i samhället och göra sin röst hörd, finns det nämligen också en snedvridning: personer som lämnar in skriftliga synpunkter och förbättringsförslag på analog väg (dvs. skrivelser i den där prehistoriska bemärkelsen), tenderar nämligen att vara äldre och likaledes välutbildade. — Vilket med samma logik innebär att yngre och personer med färre högskolepoäng ”utesluts” vid användning av traditionella vägar.

Typiskt obra, det också.

Intressant kanske: allteftersom det blir fler och fler personer som för en ”digital livsstil”, minskar den digitala klyftan, emedan den analoga klyftan faktiskt ökar. Också intressant: chansen att det huvudsakligen är män som använder sig av analoga vägar är långt större än vid digitala modeller, där en mycket större jämvikt råder mellan könen. Också intressant: ju mindre stegen blir för aktivt deltagande i samhället (oavsett om det sker på Facebook eller annorstädes), desto mindre blir skillnaderna mellan olika demografiska gruppernas deltagande.

Denna analoga klyftan är dock inget som diskuteras och det är få (om några) måldokument som ens problematiserar frågan.

Det jag vill ha sagt med inlägget? — Jag tror inte att det i alla lägen är meningsfullt att konstruera och problematisera skillnader mellan analoga och digitala världar.

Självfallet måste vi försöka att riva den digitala klyftan. Men inte för att den är just digital. Inte för att den på något sätt skiljer sig mellan andra faktorer som gör att olika grupper av människor är olika delaktiga i samhället.

— Utan helt enkelt för att den är en klyfta, för att den visar att olika grupper av olika människor av olika anledningar är olika delaktiga i samhället. Punkt, slut.

.

Foto: sloanpix

Facebook Comments

20 tankar på “Den analoga klyftan

  1. Bra att du tar tag i det här, känner detsamma att man har ingen anledning att definiera problematiken som den ‘digitala’ klyftan. Problemet finns även i den ‘analoga’ världen, där människor exkluderas pga bildning, ålder eller etnisk bakgrund.

  2. Att det oftare pratas om den digitala klyftan än den analoga klyftan kanske beror på att det är just gamla, med många högskole poäng, som oftast hamnar utanför när det gäller den digitala världen. Just de personer som annars är mest högljuda. Varför skulle de prata om den analoga klyftan, de störs ju inte av den.

Lämna en kommentar