Att reglera organisationens sociala medier?

De senaste dagarna har jag fört en del diskussioner om huruvida organisationer bör reglera sina anställdas användning av olika former av sociala medier: är det endast några speciellt utsedda inom en organisation som bör företräda organisationen, finns det behov att mer eller mindre utförligt reglera, vad som kan, får eller bör sägas ”i organisationens namn” — eller saknas det behovet i de flesta lägen?

I grunden tror jag att det är fördelaktig att försöka reglera så lite som möjligt, när det gäller anställdas eller medarbetares användning av olika kommunikationsformer, oavsett om det handlar om klassiska samtal, människor emellan, eller samtal och diskussioner inom den sociala webben. Anledningen för min inställning är enkel: jag tror att vi människor — och organisationerna som vi är medlemmar i och/eller arbetar för — växer genom att vi ventilerar tankar, diskuterar oss fram till lösningar som åtminstone blir acceptabla för flertalet människor. Vi får möjlighet att vässa våra egna övertygelser och inte sällan att revidera eller anpassa dessa till sättet som andra uppfattar verkligheten vi lever i. Att sociala medier även utgör ett oslagbart verktyg för att låta kreativiteten flöda och komma till helt oanat positiva resultat är det många som kan vittna om.

Diskussion och dialog blir med den övertygelsen inte endast något positivt utan till och med en forutsättning för en positiv utveckling framåt.

Personer som förespråkar regleringar av organisationers användning av sociala medier brukar gärna anföra dels risken att personer möjligen lämnar ut information som inte är avsedd att nå en större personkrets eller att de (inte nödvändigtvis medvetet) på något sätt kan uttrycka sig på ett vis som kan förorsaka andra problem för organisationen. Inte sällan verkar det huvudsakligen handla om en mer eller mindre berättigad rädsla för att personer utan medieträning saknar just medieträning och därför inte är lika ”slipade” i sina formuleringar.

Visserligen finns det en logik i det tänkesättet: medievana och/eller medietränade personer har större erfarenhet att hantera allmänheten som mottagare av Sina budskap. Informatörer har mer kunskap att förmedla även komplexa sammanhang och exempelvis yrkespolitiker vet precis hur man bäst kan uttrycka sig för att minska risken för medvetet eller oavsiktligt missförstånd. Sociala medier har både fördelen och nackdelen att de kan rivas ur sitt sammanhang och därför misstolkas mycket kraftigt (jag skrev om det nyligen).

Jag befarar att något sådant inte går att förhindra. Illvilliga människor kommer alltid att hitta sätt att skada andra — och den sociala webben är inget undantag härför. Däremot skulle den sociala webben och möjligheten att snabbt återpublicera informationsbitar som uppenbarligen är rivna ur sitt sammanhang även kunna innebära att vi som mottagare av den lösryckta informationen utvecklar en större sensibilitet: vi kanske kommer helt enkelt (behöva) lära oss att vara lite mer kritiska till allt som publiceras — en utveckling som redan för flera år sedan började, allt sedan bloggar ökade i popularitet, och en utveckling som jag definitivt välkomnar.

Bortsett från eventuella klantigheter finns det även situationer där anställda och medarbetare sprider felaktig eller skadlig information. Enligt mitt tycke behöver dessa situationer dock inte regleras i särskilda policydokument: en anställd som är illojal mot sin arbetsgivare är illojal mot sin arbetsgivare, oavsett vilket medium han/hon väljer. Samma gäller för personer som (av misstag eller medvetet) lämnar ut hemligstämplad eller sekretessbelagd information. — Regleringar som redan idag finns för t.ex. illojalitet, företagshemligheter eller sekretess, dessa regler är tämligen detaljerade, fullt tillräckliga och de omfattar alla kommunikationssätt, däribland självfallet även sociala medier. Inget behov att hitta särregleringar.

Återstår den enda poängen som regleringar av organisationers användning av sociala medier faktiskt har: tydligheten i vem som är avsändare. — När jag läser information på t.ex. en kommuns webbplats så kan jag med viss fog utgå ifrån att den informationen faktiskt kommer från just kommunen och är ”officiell”. Den aspekten är alls inte lika tydligt när jag får till mig information via ett Twitter-konto eller en Facebook-sida, för att endast nämna två exempel. Och kommunchefen som twittrar, när gör han det i sin funktion som kommunchef (dvs som ett led i tjänsteutövningen) och när är det personligt?

— Det är på det området som jag tror att det kan vara av fördel att organisationer reglerar användning av sociala medier, oavsett om det är fråga om företag, föreningar eller offentliga organ: det behöver klargöras vem/vilka som ”får” uttala sig officiellt å organisationens vägnar. — Och det kan finnas behov att fastslå när dessa ”uttalanden” integreras i organisationens officiella kommunikation (t.ex. på webbplatsen).

Bortsett från det: låt orden och kreativiteten flöda.

Eller vad tycker du?

Facebook Comments

Lämna en kommentar