Återuppståndelsen – eller: jag tänker högt

Det är drygt ett år sedan att jag upplevde mig själv som en aktiv bloggare. Drygt ett år sedan att jag på allvar och i min tidigare intensitet ägnade mig åt den sociala webben överhuvudtaget, med undantag för sporadisk, ren privat användning.

Först ett uppdrag som av strategiska skäl krävde att jag som person höll mig lite i bakgrunden, till förmån för ”den goda saken” — och därefter ett drygt halvt år som heltidsfar.

En intressant period — inte endast för att det uppenbarligen var intressanta skäl som gjorde att jag drog mig tillbaka — utan även på grund av effekterna som mina ändrade sociala kommunikationsmönster hade på mig som person. Trots att jag var långt mindre aktiv på mina vanliga digitala kanalerna och med mina vanliga konton (under hela perioden skrev jag till exempel färre än hundra inlägg på Twitter), så tror jag att min totala digitala kommunikation snarast har ökat under tiden. Kommunikationen såg dock väldigt annorlunda ut: den flyttades från det publika, från det offentliga rummet, till mer privata och avgränsade områden. Några exempel:

  • app.net och Google+ (med stängda cirklar) istället för Twitter;
  • egen, låst, fototjänst istället för Instagram, FlickR eller Facebook-album;
  • slutna forumdiskussioner istället för Facebook-grupper.

Varför skulle det här vara värt att skriva om? — Jag ser egentligen två distinkta skäl. För det första finner jag det intressant hur och varför förflyttningen från det offentliga till det privata ägde rum, för det andra så tycker jag att förändringen i kommunikationsinnehållet är minst lika anmärkningsvärd.

1. Den smygande förändringen

(Nästan) alltid när jag i föreläsningar pratat om den sociala kommunikationen, brukade jag framföra min åsikt att du inte kan tvinga fram en ärlig öppenhet, om du inte redan från början är intresserad av att vara just öppen. Den som känner sig bekväm med att som VD inte endast vara personlig utan till och med privat i relation till sina anställda/medarbetare, hon kommer ha mycket att vinna på de privata relationerna. I idealfallet kommer medarbetarna inte endast utföra sina arbetsuppgifter för att de enligt anställningsavtalet är skyldiga att göra det — istället kommer de kunna se sin del i det sociala sammanhanget och få en helt annan motivation (på gott och ont). Jag har beskrivit det tankesättet ur ett ledarskapsperspektiv inlägget Ett ”anarkistiskt” chefskap.

Det kan dock inte fungera om relationen inte är äkta eller byggd på en oärlig bild som VD försöker att förmedla. Det blir konstlat, det genomskådas. Slutsatsen som jag försöker förmedla i dessa sammanhang är ”var så öppen och privat som du är bekväm med. Tvinga dig inte att vara öppnare än vad du är”.

Personligen har jag alltid försökt att vara väldigt öppen, ja sårbar. Det kändes helt rätt — och det är faktiskt ett förhållningssätt till min sociala omgivning som jag fortfarande omfamnar. Jag ogillar försök att framstå som bättre (eller, för all del, sämre) än vad man/kvinna är. 1)eller snarare: än vad man/kvinna upplever sig själv att vara Men plötsligt, så hände det. Jag blev mer sluten, mer tillbakadragen, mindre frikostig med privata detaljer än jag var innan.

Och viktigast: den processen berodde inte på ett medvetet beslut — det bara blev så. Varför?

2. En öppnare öppenhet

Den andra i mina ögon anmärkningsvärda förändringen är att jag i praktiken blev mer öppen med det jag faktiskt berättade gentemot den mindre ”öppna” mottagarkretsen. Vid första påseende är det egentligen ingenting som borde förundra: självfallet är jag som människa mer benägen att berätta mer för personer som står mig närmare — och som jag därför har en mer förtroendebaserad relation till.

Anmärkningsvärt blir det dock (enligt mitt tycke) när jag tittar på ganska så ”smaskiga” detaljer som jag utan att blinka delade med personer som står långt utanför denna särskilt nära personkretsen — men där den ömsesidiga anonymiteten fick ersätta förtroendet. Med andra ord: antingen så litar jag på personerna (och vet att de inte kommer skada mig) — eller så är personerna så långt ifrån mig att jag högaktningsfullt skiter i vad de tycker. Skyddat av anonymiteten är risken att de kan skada mig ändock minimal.

Visserligen, den effekten, den ”hämningsbefriande effekten” eller Online Disinhibition Effect, som John Suler kallar den 2)Suler, John, ‘The Online Disinhibition Effect’, CyberPsychology & Behavior 7:3 (2004), pp. 321–326., online på http://truecenterpublishing.com/psycyber/disinhibit.html, är väldokumenterad och i grunden inget nytt. Den är dock tämligen mäktig att kunna uppleva i sin egna högst personliga tankevärld.

.

Men vad vill jag ha sagt med det här inlägget? — Ärligt talat, så vet jag inte. Eller snarare såhär: jag tror inte att jag vill ha sagt något överhuvudtaget. Jag bara tänker högt. Lösa och halvstrukturerade tankar, läsbara av allmänheten.

Välkommen tillbaks, helt enkelt. Och du: hjälp mig gärna tänka i kommentarerna nedan.

Facebook Comments

Referenser   [ + ]

1. eller snarare: än vad man/kvinna upplever sig själv att vara
2. Suler, John, ‘The Online Disinhibition Effect’, CyberPsychology & Behavior 7:3 (2004), pp. 321–326., online på http://truecenterpublishing.com/psycyber/disinhibit.html

5 tankar på “Återuppståndelsen – eller: jag tänker högt

  1. Kan du ha börjat tröttna på ”hastigheten” i offentliga sociala medier? Responsen kommer inte tillräckligt fort för den ska passera så många och det är långt mellan de intressanta inläggen. De privata tenderar att vara mer specialiserade och därmed får man fler relevanta svar fortare.

    • Låt mig fundera. ”Kvantitet istället för kvalitet”, det köper jag. Men varför skulle gruppens storlek påverka snabbheten på just relevanta svar? — Jag skulle nog, rent spontant, säga att
      a) jo större gruppen, desto snabbare svar
      b) jo mindre/specialiserad/sammansvetsad gruppen, desto fler relevanta svar

      Om den större gruppen (konkret: ”alla”) innehåller den specialiserade delgruppen (konkret: ”förtrogna”), så köper jag att det blir färre relevanta svar rent proportionerligt. Men att det skulle finnas ett kausalt samband med omvänt reciprocitet, alltså ju större gruppen, desto färre relevanta svar i absoluta tal, det har jag egentligen svårt att se?

      Eller var det inte det du menade?

      • Jag misstänker att eftersom det blir färre relevanta svar proportionerligt sett väljer denna specialiserade delgrupp (till slut, vid en magisk gräns jag inte vet något om) att kommunicera i kanaler ”vid sidan om” om sitt specialintresse. Så snart det börjar ske eskalerar det hela – blir självförstärkande – eftersom de relevanta svaren även i absoluta svar börjar minska.

Lämna en kommentar