Det här med tillgänglighet...

På senaste Landstingsfullmäktige bjöds vi på en trevlig uppvisning med bästa Kafka-kvalitéer. Majoriteten bestående av S, C och det regionala missnöjespartiet VfP fattade tycke för att fatta beslut som blir diskriminerande. Enda motiveringen var i princip: “vi vill fatta det där beslutet.”

Inte riktigt så tydligt (och illa) var självfallet inte motiveringen — men kontentan var det mycket väl.

I begynnelsen fanns ordet (om en förändrad arbetsordning)

Låt mig börja från början. Beslutet som det hela handlade om kan för somliga verka som en “skitsak”. Det handlade om revideringen av Landstingsfullmäktiges arbetsordning och där konkret om ett litet tillägg som hade smygits in under en återremiss i en helt annan fråga. Tillägget handlade om att i arbetsordningen införa ett förbud mot användning av bild- eller filmpresentation som stöd vid ledamöters anföranden. Med andra ord: majoriteten ville att ledamöter i fullmäktige inte skulle få visa PowerPoint-, Keynote- eller andra presentationer under debatten.

Återigen. Det kanske låter som en liten grej och inget att bråka om. – Om det inte vore för omständigheten att sådant material för många personer med funktionsnedsättningar är ett enormt stöd för att kunna följa debatten, för att förstå samband, för att ge den som talar en chans att verkligen få fram, vad hen vill säga. Eftersom jag själv är väldigt öppen med min funktionsnedsättning och allt det positiva — men även det utmanande — som den innebär, så är jag kanske mer lyhörd gentemot den problematiken än andra, vad vet jag? Det jag däremot vet, det är vad det skulle innebära för mig konkret, när möjligheten till visuellt stöd tas bort. I talarstolen försökte jag att förklara:

Jag själv har ADHD och Aspergers. Det är enorma superkrafter i många sammanhang – men de är även enormt begränsande i andra. Mina diagnoser innebär inte att jag är dum, korkad, lat. Det innebär inte att jag bara ska skärpa mig, anstränga mig lite mer och att det bara sitter i huvudet.

När någon står här uppe i talarstolen och håller sin monolog, så tappar ni bort mig.

Hjärnan ägnar sig åt mycket mer pressande frågor som asynkroniteten mellan två servrar som jag jobbar med, hur Rawls differensprincip inverkar på mervärdesteorin redan på metanivå – eller för all del att… ojdå… glömde jag bort att ringa Peter nu igen?

Multimodala anföranden, alltså när någon står här och berikar sitt anförande med bild- eller presentationsmaterial, gör det så obeskrivligt mycket enklare att hålla fokus och att jag direkt kan komma tillbaka från min parallella tankevärld, när jag ändå drifter bort.

Jag är bara ett exempel, men det finns säkerligen många fler. På vilket sätt skulle det underlätta för oss med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar om ett så effektivt hjälpmedel bara rycks bort?

Majoritetens icke-svar

Jag hoppades i min enfald att fullmäktiges majoritet skulle ta till sig beskrivningarna från min egen verklighet. Men icke, sa Nicke Monica Johansson, Landstingsstyrelsens ordförande (s). Enligt henne är det inte något problem, eftersom… ja… det enligt henne inte är något problem.

Jag — och många oppositionspolitiker som helhjärtat ställde sig på min sida — försökte få ett vettigt svar på frågan, vad som egentligen skulle vara anledningen för den nya begränsningen. Något verkligt svar fick vi inte. Annat än goddag-yxskaft-svar i nivå med att det ju liksom inte fanns några Powerpointbilder i debatterna i antikens Athen heller. (Ja, det argumentet fördes verkligen fram!)

Förbudet skulle bara införas, sådetså.

Inte diskriminerande att diskriminera?

Om det inte skulle vara nog med att inte kunna motivera ett helt onödigt beslut, så envisades ledande majoritetspolitiker, med Monica Johansson (s) i spetsen, med att visa sin totala okunnighet (eller rentav ignorans?) på området:

Jag tänker såhär: om man pratar om ett inkluderande samhälle, så kanske man behöver göra det lite bredare än här. Och jag skulle inte vilja påstå att ett inkluderande samhälle består av att man visar enskilda, enstaka bilder i det här fullmäktige utan snarare så handlar det om att alla som behöver stöd och hjälp ska få ett individuellt anpassat stöd och det är det det handlar om.[1]

Det är visserligen trevligt, att Johansson som högsta politiker i Landstinget åtminstone inte förnekar funktionshindrade rätten till individuella hjälpmedel. – Men det visar tyvärr också, att hon lyckas dölja sin eventuella kunskap inom området anmärkningsvärt väl…

Funktionsrättens uppbyggnad

Begreppet inkluderande samhälle" hänger nämligen väldigt intimt ihop med begreppet “universell utformning”. Hela funktionsrättsområdet bygger på tre nivåer av tillgänglighet:

  1. Universell utformning
  2. Tillgänglighetsanpassningar
  3. Individuella hjälpmedel

Det är inte jag som tycker så, helt personligt, utan det finns väldigt trevliga definitioner att tillgå, t.ex. i dokumentet Nationellt mål och inriktning för funktionshinderspolitiken:

Universell utformning

Universell utformning innebär

att samhället utformas med medvetenhet om den variation som återfinns i befolkningen och möjliggör att personer med funktionsnedsättning får möjlighet att verka i vardagen på samma villkor som människor utan funktionsnedsättning. [2]

Lilla FN har fräckheten att förtydliga, att med det menas

sådan utformning av produkter, miljöer, program och tjänster att de ska kunna användas av alla i största möjliga utsträckning utan behov av anpassning eller specialutformning.[3]

Enligt konventionen, så ska den här universella utformningen tillämpas på allt nytt som uppstår, som t.ex. sprillansnya beslut om att i en arbetsordning förbjuda visuella hjälpmedel.

Tillgänglighetsanpassningar

När det gäller redan befintliga strukturer, så kommer andra steget in: tillgänglighetsanpassningar. Det skulle konkret till exempel kunna innebära att ändra en gammal arbetsordning som inte tillåter visuella hjälpmedel, så att det därefter är tillåtet.

Även här hittar vi vackra exempel i lagrummen: I Artikel 21b av Konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning krävs det till exempel av oss att

[…] godta och underlätta användning i offentliga sammanhang av teckenspråk, punktskrift, alternativ och kompletterande kommunikation och alla andra tillgängliga medel, former och format för kommunikation som personer med funktionsnedsättning själva valt.[4]

Individuella hjälpmedel

Inte förrän vi har misslyckats med att skapa ett inkluderande samhälle enligt dessa punkter, så kommer som sista alternativet individuella hjälpmedel.

I huvudet på Monica Malkovich?

I Landstingsstyrelseordförandens värld är det – enligt hennes egna ord ovan – dock uteslutande det tredje alternativet som är relevant. Det sämsta alternativet alltså. Det som ska tillämpas, när vi misslyckats med de andra.

Det alternativet som i själva verket inte behövdes förrän nu, när Landstingsmajoriteten fullt medvetet tog en funktionsvariation och gjorde ett funktionshinder av den.

Om man inte förstår dessa sammanhang ens i en såhär liten “skitfråga”, då vet jag inte om jag ens vill veta, vad Landstingets politiska ledning tycker att de inte behöva veta i “viktigare” frågor?


  1. Monica Johansson i Landstingsfullmäktige 13 november 2018, 11:33:00

  2. Nationellt mål och inriktning för funktionshinderspolitiken: Prop 2016/17:188, p. 28

  3. FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, Artikel 2

  4. Konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, artikel 21b

© 2018 Selig.se All Rights Reserved.