För snart tre år sen utmanade mig en god vän på en virtuell stegtävling. Den av oss som loggade flest steg under den kommande veckan skulle vinna. Det behövdes för att få upp mig ur soffan, som hade blivit min hemvist, tack vare Corona och sjukdom och liknande skit som var på modet då. Men tävlingen i sig räckte inte riktigt för att motivera mig.
Mot slutet av veckan, för ungefär ganska så exakt precis 1.000 dagar sedan konstaterade min gode vän lite gäcksamt att hon nog redan hade vunnit. Det var ändå tävlingens sista dag, det var redan kväll och hon låg ointagliga 35.000 steg före.
– Fast, tillade hon, jag litar inte riktigt på dig när det gäller sånt. Rätt som det är kan du få för dig att gå de där extramilen, precis när jag lagt mig för natten och inte längre ser det…
Och det var ju onekligen en frestande tanke.
Så, rent objektivt: det fanns inget val.
Jag tvingade upp mig ur soffan och gick.
Jag rev ner (eller mot slutet snarare: ”släpade fram mig”) de 35.000 stegen som jag låg efter och vann den där stegtävlingen strax innan midnatt (förlåt, vännen!).
Sen så fortsatte jag helt enkelt att gå. Inte i sträck, förstås; då hade jag nog ramlat av jordskivan för länge sen. Men varenda dag. Minst 10.000 steg per dag. Varje dag igen på nytt. Ofta mycket mer än så. Och en gång precis på marginalen med 10.003 steg. Men inte mindre. Minst 10.000 steg per dag.
Idag var så nästa stegmål uppnått: stegmålet att uppnå mitt stegmål 1.000 dagar i följd. 1.000 dagar med minst 10.000 steg per dag.
Vän av ordning kanske undrar: om det nu är så ”lätt” att nå målet varenda dag, 1.000 dagar i följd, vore det inte kanske läge att öka det dagliga stegmålet? För att höja insatsen och motivationen? — Nja, jag tror faktiskt inte det.
Den där obrutna sviten är inte sällan just den nödvändiga sparken i r*ven som tvingar ut mig. Sent på kvällen. Eller trots snöstorm. Eller den dagen jag utan överdrift satt på tåget på långresa i ett helt dygn och verkligen behövde dribbla med bytestider för att överhuvudtaget trolla fram minsta realistiska chans att kunna gå några extra steg.
Eller trots feber.
Eller trots komplett och fullständig olust.
Men tänk hur arg jag skulle vara på mig själv imorgon om jag bryter hela sviten ikväll. Jag skulle tvingas börja om på ”noll dagars stegmålssvit”, bara för att jag är för bekväm idag…
Så nej, det där dagliga stegmålet uppfyller nog sitt mål. Det får väl liga kvar som absolut minimikrav även i fortsättningen. För att öka utmaningsnivån blir det istället andra steg- och gångutmaningar vid sidan om. Om knappt fyra veckor (under Pingsthelgen) bär det t.ex. av till ”Mammutmarsch”. Något som i Sverige kanske mest kan jämföras med Vasaloppet — fast för människor som är galna nog att extremvandra. Närmare bestämt: 100 km på 24 timmar.
Målet är nått, länge leve målet.
Eller vad det än må heta.
Lämna ett svar